Under den lugna korkeken

Villkorslös omsorg träffar flest behov

2011-11-02T21:46:00.000+01:00

Fullständigt oacceptabelt att skära ner på vården och äventyra patientsäkerheten. När det saknas personal och det förekommer överbeläggningar är det fara å färde. Konsekvenserna blir oöverskådliga och människors liv och hälsa står på spel. En anhörig säger till DN:
- Gud, vad vi har gråtit. Vi har ringt till chefer, försökt få hjälp av facket, men inget har hänt.

Själv skulle jag aldrig vilja bo så här när jag blir gammal. Jag gillar effektiviseringar och smarta lösningar, men aldrig på bekostnad av att människor får lida för att de är gamla och sköra. Nu finns det inget system som är så smart som människan i sig. När systemet skadar människan så är det också ett stort ansvar att reagera. Det tycker jag barn- och äldreminister Maria Larsson gjorde i Aktuellt ikväll. Hon visar på de redskap som finns till förfogande när människors liv står på spel - och de verktygen är inte tandlösa.

Det politiska i detta är att verktygen används på rätt nivå när det finns problem. Det går inte skilja mellan offentliga och privata vårdinrättningar, utan det är viktigt att se till saken - och inte till strukturen.

Här tycker jag socialdemokraterna lätt har en övertro på att lösningen ligger i det generella - för alla - i det offentliga men jag tror mer på att lösningen ligger i situationen. Det blir lätt en obegriplig gröt om det generella perspektivet ska styra i alla situationer. I universitetet för glömska lärs detta ut.

Det viktigaste är att människor ska lära sig att hantera olika situationer. Det finns nog ingen situation som är särskilt lika än det enskilda motivet som finns hos människan. I bankvärlden finns girigheten som ett spöke som lockar och bedrar banktjänstemännen. Då får spararna ingen utdelning. Om girigheten ska styra i vårdsektorn så skulle det snabbt straffa sig för patientens hälsa.

I vårdvärlden finns behov som behöver mänsklig omsorg. Omsorg är något som inte kostar och går att ge villkorslöst. Det är då den träffar som mest rätt eftersom behoven oftast är osynliga och svåra att se. Förnekelsen är som sagt det förhärskande tillståndet.

Kompetens handlar om kunskap. Det är när längtan att visa omsorg som kompetensen kommer i sitt rätta element. Men om kompetens är det enda som styr så blir det lätt högmod som går in i situationen, eftersom det är lättare att säga att problemet inte finns än att visa omsorg.

I mitt landsting Sörmland går vi back med -246 miljoner kronor och backar in i framtiden med ett underskott för 2012. Här kan en krismedvetenhet vara på sin plats i syfte att skapa en ansvarskänsla för att inte slösa på resurser i onödan.

Ett sätt att hantera detta är att beräkna kostnaderna på en gång. Själv skapade jag en medvetenhet genom att varje gång jag handlade något så skrev jag ner vad jag köpte. Då i ett block som jag hade med mig. Jag kunde se i min budget att jag sällan gick på en mysig restaurang, så jag valde att gå på restaurang där jag ökar min trivselkänsla istället för att gå på ett snabbmatsrestaurang med orange färger som skapar matstress. En ganska enkel prognos att upprätthålla. Fyra snabbmatställen med orange och röda färger som höjer pulsen blev en (1) fin restaurang istället med gröna och blå färger.

Den fina restaurangen blev också något att se fram emot. Ungefär som en resa till Thailand eller kulturomväxling till USA.

Sedan såg jag till att aldrig ta nya lån. Inte låna pengar av någon, utan se till att jag alltid hade täckning för vad jag gjorde. En skuld är när jag lånar och vet att jag inte kan betala tillbaka. De utgifterna ströp jag genast - även om de inte var många så var det skönt att strypa den möjligheten.

I kvällens Aktuellt 21 visar det sig att både banken kan ta på sig skuld genom att inte ge någon utdelning och att vårdinrättningar kan ta på sig skuld genom att inte ge vård och omsorg. Det är viktigt att den skulden rättas av de som har ansvaret för den.

Bloggar: Peter Andersson, Alliansfritt

011111 - tisdagskrönika om ekonomisk kris och medberoendesjukdom

2011-11-01T19:53:00.000+01:00

Stor ekonomisk oro råder just nu när finansiella marknaden hamnat i vajning. Premiärminister George Papandreou har planer på att lämna eurozonen i en folkomröstning. Arbetarna i Grekland ska betala för ett bidragssystem i likhet med de skulder som växer på skulderna. I princip en omöjlig situation.

Alliansen med kristdemokraterna har tagit ansvar för Sverige. I fem år har vi varit med på att rusta upp Sverige. Istället för ett generöst bidragssystem har vi tagit ansvar för de problem som gör att människor vill arbeta istället för att lura systemet.

Istället för att lova allt till alla har kristdemokraterna valt att halvera kostnaderna till tandvården. Sedan 2008 har de som betalar mer än 3,000 kronor fått kostnaderna därefter halverade. En liten sak kan tyckas, men för den betalar flera tusen i sjukvård är det ett välkommet bidrag. En annan liten sak som fått hela sjukvården att vilja prestera mer är kömiljarden.

Idag får uppemot 80 procent vård inom tre månader. Visserligen finns det i de politiskt röda landstingen ett motstånd till rehabilitering och en större vilja att människor går sjukskrivna, men även de landstingen har fått ökad viljestyrka för minskade ohälsotal. Kostnadseffektivitet har blivit ledord i likhet med att kraven har ökat från allmänheten mot den politiska ledningen.

En del vård kostar – annan vård kostar inte. Självhjälpsrörelsen kostar sällan mycket och mycket hänger på egen villighet att tillfriskna från ett barndomstrauma. En del förmår att ta emot hjälpen från omgivningen medan andra behöver få hjälp att veta vad tillit är för något.

Barn som lider i hem med alkohol- och narkotikaberoende är något som sällan uppmärksammas. De saknar en garanti för att få hjälp, utan tvingas vänta till vuxen ålder för att få någon som förstår deras inre förtvivlan och behov av självkänsla för att växa som människa. I vuxen ålder har bitterheten blivit fullmogen.

Barnen får vänta mer än tre månader. Lärarna är de första som agerar. Får agera kompenserande förälder och det är först när klassrummet är oregerligt som läraren ger upp och larmar omgivningen. Ofta är det försent då. Barnets tillit till omgivningen är begravt under lager efter av lager av bristande kontaktförsökt med omgivningen.

Flickorna kanske blir sexuellt utnyttjade och/eller agerar gränslöst, eller blir duktiga och överdrivet ansvarskännande och inåtvända och försvarar de som står dem närmaste med sitt eget liv. Pojkarna vänder vreden utåt och frestas att gå över i kriminalitet och söker kickar efter kickar som går mot självdestruktivitetens rand.

Vad gör staten? För kommunerna är de här barnen en enorm belastning för budgeten. Landstingen skjuter bort problemet till socialtjänsten. Politikerna blundar och tycker att problemet inte hör hemma i den dagliga politiska världen.

Nu är SOU 2011:35 ett steg i rätt riktning, även om den är behäftad med sina brister. Sjukdomsbegreppet behöver bli mer utrett ur ett familjeperspektiv kan jag tycka. Kompetensen öka. Gerhard Larssons uppdrag är att förbättra individens tillgänglighet för rätt insats vid rätt tidpunkt. Tydliggöra kommunens och landstingets ansvar för centrala länkar i vård- och stödprocessen. Tydliggöra kommunens och landstingens ansvar för olika målgrupper. I begreppet ”Samsjuklighet” tycker jag medberoende borde bli accepterat eftersom det är direkt sprunget ur ett familjeperspektiv.

En medberoendesjukdom utmärker sig av alltför mycket kontrollerande av omgivningen i vuxen ålder. En medberoendesjukdom innebär att barnet tar på sig föräldrarnas ansvar när de är aktiva i sitt missbruk. Ungefär samma sak som Cesar Millan försöker poängtera för hundägaren att det är hans ansvar att vara ledaren och inte hundens. Människor fascineras över kunskaperna i överföring av bestämd och vänlig energi. I ett hem med medberoendesjukdom får barnet bära föräldrarnas förnekade känslor. De uttrycker sig i bestämda roller där offerrollen är utpräglad.

I en frisk familj blir individerna starka, medan i en sjuk familj blir individerna svaga. Från politiskt håll så tycker jag familjerna ska stärkas och inte utnyttjas. Kristdemokraterna kallar detta för politikens gränser. I Sovjetunionen utnyttjade den politiska ledningen barnen som angivare genom att köpa deras lojalitet genom medlemskap i en gemenskap. Den politiska ledningen utnyttjade människans rädsla för att vara utanför till den grad att barnen angav sina föräldrar.

Medberoendesjukdom har varit svårt att acceptera för samhället, eftersom det omfattar så många familjer. Det är lätt att lägga ett ekonomiskt perspektiv på detta, men en människa som insjuknat i medberoendets slutstadium är sällan intresserad av pengar. De är intresserade av hopp när de slutat tro och undrar varför kärleken rinner från deras själ som är som ett tomt hål. Det är därför jag tycker att det ska vara något som blir medvetandegjort på politisk nivå. Även om många som sitter bakom styrspakarna i samhället har själva problem med ett mindre beroende eller riskbeteende.

Ett barn som växer upp till en missbrukare behöver få hjälp att identifiera sina egna rädslor. Det ska inte behöva ta 36 år eller hela livet innan hjälpen kommer till undsättning. Själv fann jag hjälp bortom politiken och sjukvården – och det är där jag tror de största visionerna odlas för individen. Det är där tilliten får störst chans att växa.

Fler som vet, ser och växer är framgång

2011-10-31T14:38:00.000+01:00

Det är många tankar som far genom huvudet. Har lyssnat via YouTube på Göran Hägglunds uppmaning från partifullmäktige 28 oktober om att satsa på barn och ungas uppväxtvillkor och att vara rädd om partiet. Budskapet från valrörelsens reklamfilm gör sig påmint.

Senaste Novusmätning skriver:

Efter att ha legat under fyraprocentspärren i de två senaste mätningarna ökar nu Kristdemokraterna 0,8 procentenheter och får i mätningen stöd av 4,5 procent av väljarna.

Hur mätningen ska tolkas är oklart, men att helt utesluta den från dagens partiledarfråga är omöjligt. Själv tolkar jag stödet som något positivt för Göran Hägglund.

Nu följs utvecklingen inom KD av största noggrannhet av omgivande politiskt intresserade. Med visst gillande och ogillande, vilket SvD lyfter fram i intervju med kristdemokraternas partisekreteraren:
- Vi har valt en tuffare linje, och sticker ut lite mer, säger Acko Ankarberg Johansson, som tror att alliansförespråkarna har ”dubbelbottnade” känslor inför taktiken.

Samtidigt så vill kristdemokraternas valberedning träffa representanter för partidistrikten för att diskutera om vem de vill ha som partiledare. Om processen kommer att vara öppen eller stängd är en fråga för varje lokalavdelning eller distrikt.

Här finns mycket starka kritiska röster. En del väldigt vältaliga. På sätt och vis är politikens värld överfull av vinster och förluster, segrar och nederlag. Ett sätt att hantera detta är att visa omsorg för varandra. Då behöver processen inte bli så downsizing och inriktad på överlevnad för skrivbordskramare och ögontjänare. Något som Fredrik Reinfeldt anklagar socialdemokratisk partiet för i sitt stämmotal när han hänger ut arbetsförmedlingens generaldirektörers politiska läggning.

Just nu ligger de flesta lågt och inriktar sig på opinionsmätningar och andra mätbara aktiviteter.

Själv tror jag att kristdemokraterna kommer att lyckas med att växa av den här processen. Det är en utmaning och en överstimulering, men också en möjlighet till återhämtning efter kompetenstvivel och konkurrens.

Fler kommer veta mer, fler kommer att se mer och fler kommer att växa mer.

Är barnets naturliga plats på arbetet?

2011-10-26T14:23:00.000+02:00

Enligt en undersökning som är beställd av familjeliv.se visar att varannan vill vara hemmafru på heltid. På tal om opartiska statliga medier, SR vrider försmädligt frågan till "är kvinnans naturliga plats hemmet?". Emma Henriksson (KD) var snabbt ute igår och skrev i ämnet på Aftonbladet:

Proffstyckare och sociala ingenjörer förfasas. (---) Vi kan idag se vad långvarig vardagsstress leder till i form av psykisk ohälsa hos både barn och föräldrar. Det är något som ökat trendmässigt under flera år. Är det då så konstigt att alltfler tycker att det är ett pris som är för högt att betala?

Nu känner jag idag flera som jobbar halvtid. Både mammor och pappor, eftersom de vill dela tiden med barnen. Egentligen är det inget konstigt. Livpusslet behöver falla på plats i sin egen tid ungefär lika smidigt som höstlöven faller till marken. Det är inte längre endast HUR tiden ska räcka till som är viktig. Det finns säsonger i livet likt höst, vinter, vår och sommar - även om den här hösten varit mer lik sommar. Medvetenheten om VAD som står på spel är större hos dagens föräldrar. För att pusselbiten sedan ska falla riktigt på plats är det viktigt att veta VAR den ska vara och i relation med VEM.

En retorisk motfråga som SR borde ställt till föräldrar kunde formuleras som: Är barnets naturliga plats på arbetet?

Erfarenheterna från 1990-talet då frekvensen av sönderstressade människor fullkomligt exploderade och som resulterade i att Försäkringskassan - statens trotjänare - havererade. I Sverige fick vi till och med en politik som utgick från detta i och med Alliansen ville ge människorna som gett upp hoppet med arbetslivet en andra chans. Ungefär som att kliva upp på hästen efter att ha fallit av den. Det var ingen lätt uppgift. Personal inom vård, skola och omsorg, IT-branschen och finanssektorn hade efter 5-15 års intensivt arbete kastat in handduken. Livet var över.

Förlusterna var stora. Samhällsekonomiskt en epidemi. Källan för återhämtning var uttömd. Personlighetsförändringen bestod i negativism, cynism och oengagemang i relation till andra kombinerat med en förlust av i princip allt det som får livet att fungera. Jag skulle vilja stanna ett tag kring förlusten och räkna upp några exempel. Vad som försvann var den naturliga förmågan 1) att reflektera sig själv med andra, som psykoanalytiskt kallas för en sund balans mellan förtätning och förskjutning, 2) att vara självständig genom egna bidrag och 3) en fungerande förmåga att förstå en djupare innebörd av vad som är arbete.

Tydligaste är det engagemang som fanns kring barnen. Föräldrar som var sönderstressade förlorade förmågan att ge barnen spegling, bygga upp deras självständighet och ge dem en djupare mening om arbetets innebörd. Att vara en workaholic, eller beroende av att missbruka aktiviteter och stärka en narcissistisk ådra hos sig själv, är lika listig, falsk och stark som alkoholismen och andra beroenden.

Arbetslinjen hänger djupt samman med relationslinjen, brukar kristdemokraterna hävda. Även om barnet inte har förmågan att betala föräldern med pengar för dess tjänster - så är arbetet föräldern gör likvärdigt med annat betalt arbete. Det betalda arbetet är speciellt. Faktum är att det arbete som föräldern gör hemma med barnet också är ett naturligt och självklart arbete som återspeglar sig och även behövs på arbetsplatsen.

På tal om lön. Senast häromdagen så visade några kollegor till mig bilder på sina barn. De var i varierande ålder, var välmående, hade någon form av sysselsättning eller studerade och stod med god fot till livet. Det är lön om något!

Kristdemokraterna ger stöd till familjer som vill att livspusslet ska falla på plats så att flera får ut så mycket av livet som möjligt. Försäkringskassan blir inte en avstjälpningsplats för människovrak, utan här är det rehabilitering och möjliggörande för ett bättre liv genom god och effektiv sjukvård och egna verktyg att hjälpa sig själv. Barnen måste inte lämnas bort i förtid till barnomsorgen för att socialiseras.

Så, lite retorik igen. En vuxen persons speciella plats är arbetet, men dess naturliga plats är hemmet. Det är där det stora hemläxan sker. Det är där barnen växer upp och det är där de får kontakt med de två viktigaste personerna som formar deras liv - mamma och pappa.

Största väljarflykten någonsin

2011-10-24T14:59:00.002+02:00

SvD visade igår flera saker. Analys av ett magplask, som Johan Westerholm uttrycker, är mild omskrivning som handlar om den största väljarflykten någonsin. Adressen som opinionsvindens väljare hamnade på är ”det enda arbetarpartiet”. 25,5 procent är det lägsta stödet socialdemokraterna noterat sedan Sifo bildades 1967.

Faktum är att S minskar 9,5 procentenheter och M ökar 6,6. Alliansens mindre partier får KD och C ökar 0,6 procentenheter medan FP minskar 0,7.

Själv var jag också på samma möte och lyssnade på Erik Ullenhags analys om den väljargrupp som stannar i partiet i vått och torrt. Att S faller inom samma trendram är naturligtvis förödande för deras parti, men för M är det en stor glädje.

Kristdemokraterna ökar med 0,6 procentenheter. Hamnar precis på 4-procentsspärren. Det går åt rätt håll. För sittande partiledare, Göran Hägglund, är numera opinionsvindarna viktiga. Tidigare har opinionsvindarna inte varit lika viktiga, eftersom KD inte varit en självklarhet i hetluften där väljarna flyr eller tillkommer.

I opinionskänslig vind finns det som Håkan Juholt säger både en kris och möjlighet när han försvarar den avvikande trenden.

Nu har Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund varit de partiledare som funnits längst i Alliansen. KD har ideologiskt sett en familjepolitik som bygger på värderingar istället för att det är ett föremål för manipulation. När KD var som störst i slutet av 1990-talet så var det också en tid då V gick framåt.

Skulle Lars Ohly och Göran Hägglund stå sida vid sida i liknande diagram som i SvD skulle det blir tydligt att familjen blivit en bortglömd fråga för svenska väljare. Möjligtvis inte i Jönköping eller Norrbottens län, men bland Stockholmare så är KD:s politik inte så relevant att den når över 10-procentspärren.

Jag tror på att det behövs ett nytt område att utveckla än den politik som ligger fast från 1990-talet som idag är partiets inriktning. Här tror jag på Gerhard Larssons utredning som hanterar den undervegetation som finns i de människor som fastnat i missbruk eller är uppvuxna i missbruksmiljöer. Jag tror mycket på den värdegrund som finns i Mia Törnbloms "självkänsla".

Mycket av detta är stora ämnen som lätt buret kan bli lätt vunnet hos väljare. Kan kristdemokraterna ge väljarna en bättre bild av sig själva och en bättre känsla inför sig själv, utan att tänka på att det bara är underhållning eller på film eller i reklamen, utan något i verklighetens möten så har vi nått långt.

Då är "De som viskar" en bra utgångspunkt för att förstå och komma till insikt. Exempelvis finns det finns en djupt inrotad uppfattning att vi hellre bygger 500 meter under jorden är 500 meter ovanför marken i Sverige som har många likheter med kommunismen eller bristen på bostäder. Ett citat från nyss angivna länk:

Kollektivlägenheterna var kommunistiska samhällen i mikroformat. Genom att tvinga folk att dela på bostadsyta trodde bolsjevikerna att de skulle kunna göra dem kommunistiska i sitt tänkande och uppförande. Privata bostäder och ägodelar skulle försvinna och familjelivet skulle ersättas av ett kommunistiskt broderskap och sätt att leva samman. Individens privata liv skulle bli föremål för kontroll från dem man hade i sin närhet.

Många valde därför att bo i grottor, jordhål eller liknande för att få ett privatliv värt namnet. Om barnen står det:

Att prata var farligt i det här samhället. Om man utanför hemmet återgav diskussioner som hade förts inom familjen riskerade man att bli arresterad och satt i fängelse. Barnen var den största anledningen till fara eftersom de var pratsamma av naturen men för unga för att förstå den politiska innebörden av vad de hade hört. På i synnerhet lekplatser florerade angivarna.

”Vi blev ombedda att vakta vår tunga och att inte prata med någon om vår familj”, erinrar sig dottern till en bolsjevikfunktionär på mellannivå i Saratov: ”Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan.”

Ett sätt att få människor att bli mer anpassade - eller passiviserade - var en ökad alkoholkonsumtion. I samtal med människor som besökte Rumänien under kommunismens tid så var näst intill hela befolkningen försupen. Alkoholmissbruket blev således ett vapen i kommunismens händer. Alkoholens effekt splittrade familjen och gjorde de vuxnas åsikter värdelösa och barnen illojala.

Boktiteln "de som viskar" kunde lika gärna varit "de som super", men sätter istället fokus på det bristande samtalsklimatet i det kommunistiska förtrycksapparaten. Det var bestämt ovanifrån och de som talade illa var folkfiender. Frågan är när svenska folket ska fly från kommunismen? Inte bara skratta åt problemen, utan göra något åt det.

Media: Exp, AB, DN,

En maktmissbrukare mindre

2011-10-21T15:43:00.002+02:00

Moammar Gaddafi (al-Qaddafi) är död. Stendöd. DN visar i ett stort pappersuppslag ett blodigt ansikte - som knappast passar in i Facebook. Tyrannen är äntligen borta. Nu tror jag inte de flesta avskyr Gaddafi personligen lika mycket som hans beteende att inte släppa taget om makten. Det beteendet är inte särskilt trevligt.

En del hänger ihop med separationsångest. I Gaddafis fall så blir han utpekad som nyckfull narkoman av Stina Dabrowski som mötte honom personligt 1990 (AB). Nu bäddade Moammar Gaddafi sin egen grav genom sitt våldsamma beteende, men han valde att dö i sin egen uppväxtstad Sirtre där han tillfångatogs och torterades till döds (SvD).

Det blir alltså inget politisk efterspel där Moammar Gaddafi ställs inför rätta, som påminner om den summariska rättegång som fanns mot den rumänske kommunistledaren Nicolae Ceausescu 25 december 1989 som under sin tid i makten beordrat militären att skjuta på demonstranter.

Politiker som missbrukar makt är aldrig bra för medborgarna som förr eller senare riskerar att ta ut sin hämnd. På sätt och vis är det rättvist, eftersom myndigheterna redan är söndermanipulerade av politikern och då finns bara gatans logik kvar - och den är öppen och brutal. Hur ska en myndighet som utövat diktatorns makt återupprätta förtroendet för att döma diktatorn?

Ändå är detta vägen som Libyen behöver gå. Återupprätta förtroendet för en oberoende rättsväsende, för självständiga journalister, för politiker som är valda av folket att företräda deras intressen. Det behövs nog ingen vetenskapsman för att förstå att libyska folket står inför en stor uppgift. Ändå är det skönt att 42 år av statsterrorism är över.

I fallet Nicolae Ceausescu så var han statschef från 1967 i Rumänien. Moammar Gaddafi styrde Libyen från 1969. Det tog alltså 22 ytterligare år från 1989 innan Gaddafieran tog slut. Rumäniens geografiska närhet till Europa avgjorde att de kastade kommunismen överbord och adopterade demokrati. Men, deras ekonomi var redan körd till botten. I Libyens fall så finns det gott om tillgångar som lär behövas för en ny arabisk demokrati ska växa fram.

Det finns trådlösa internetanslutningar för att demokratin skulle få fäste. Det värsta hotet mot hjärntvätt. Enkla bilder på Facebook som visar hur ett hem eller hus kan se ut för en vanlig människa i Europa. Twitterkommunikation mellan medborgare som stärkte samhällsdialogen och blottade Gaddafis sårbarhet.

Naturligtvis väcker det här frågan om NATO:s tillbakadragande. Det blir det första krig som Sverige deltagit i och vunnit. Här gjorde heller Barack Obama inte sin föregångares misstag med en stor militär intervention likt den i Irak. Så visst har världen blivit lite klokare med åren. Inte bara USA utan även Sverige - även om det är med en ambivalent Juholt.

Desirée Pethrus, Kristdemokraternas utrikespolitiska talesperson, tycker att det bästa hade varit om Gaddafi hade ställts till rätta, men att det nu är viktigt att stödja libyerna i deras arbete mot demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är naturligtvis inte en dag för tidigt.

Bloggar: Tokmoderaten

Främling och Die Mauer

2011-10-20T15:29:00.001+02:00

Det händer en hel del inom kristdemokraterna. I går medverkade Emma Henriksson på Aktuellt ifråga om om äldre som utvisas från Sverige. Här är jag övertygad om att kristdemokraterna kan nå framgångar med att mjuka upp regelverket för att skapa undantag likt i sjukförsäkringen. Politik handlar om att anpassa lagar och regler för människor - inte tvärtom. Kristdemokraterna är noggranna när det gäller politikens gränser.

Igår var jag på SKL och hade förmånen att träffa Emma Henriksson och berömma henne för sina insatser. Dessutom hann jag prata med Bengt Germundsson som meddelade att Kronobergs län nominerar Mats Odell till partiordförande, Ebba Busch som 1:a vice och Bengt Germundsson som 2:a vice (SR).

Det är naturligtvis mycket som står på spel kring detta. I åtanke finns moralkakor om vad som är det bästa för partiet - och även för vad som är bäst för Alliansen. Riksdagsledamoten Pernilla Gunther (KD) lyfter i Dagen fram vilka som åker ut riksdagen, men även att Mats Odell riskerar att bli uthängd.

I så fall blir det rockader i riksdagsgruppen för dem som är statsrådsersättare; Caroline Szyber, Irene Oskarsson och Andreas Carlson försvinner, medan andra kommer in. Om Mats Odell inte blir vald till partiordförande, är det troligen omöjligt att han kan vara kvar som andre vice ordförande, gruppledare eller som utskottsordförande. Det blir alltså konsekvenser.

Samtidigt tror jag debatten är nödvändig för partiet. Motståndet internt är tämligen väntat. Inget är gratis. Nu tror jag utomstående gillar Göran Hägglund som de gillar Carola. Hon sjunger bra. Hon får följa med under huvudkudden. Sedan tar det stopp någonstans med bekräftelsen.

En öppen process ökar tydligheten. Det aktiva lyssnandet skärps. Frågorna blir viktiga och vägledande oavsett vem som blir vinnaren. Reflektionerna blir fler hos inom- och utomstående. Från socialdemokraterna och moderaternas håll är kristdemokraterna helt plötsligt heta. Vad gör dem, undrar de. Tänker de avsätta sin ledare?

Kanske ökar detta bekräftelsen från väljarna? Stödrösterna får sluta skolka under mandatperioden? Diskrepansen blir mindre. I Novus senaste mätning (PDF) ökar kristdemokraterna för första gången (+0,8) på länge och skulle därmed inte åka ur riksdagen.

Nu är det inte slutgiltiga summeringen. Redan vid valutgången 2010 förstod jag konsekvenserna av att processen skulle bli mycket svår. En smärtsam process som det gäller att vinna det bästa ur. Förhoppningsvis ingen Die Mauer där låtjaget blir nedskjutet. Istället en nyfiken undran om vad främlingen döljer.

Engagemanget ljuger aldrig

2011-10-17T14:52:00.000+02:00

Det har varit mycket skriverier om Håkan Juholt. Det är på sin plats, eftersom socialdemokraterna är det största partiet i Sverige. Sedan har Carl Bildt hamnat i blåsväder på grund av två fängslade journalister i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, då i det beryktade Kalitifängelset. Det är också på sin plats, eftersom moderaterna är näst största partiet i Sverige.

Här är utgångspunkterna att staten skyddar svenska medborgare utomlands även om de är vänsterextrema journalister. Även om de ägnar stor tid och kraft till att smutskasta den hand som hjälper dem. Statens uppgift är att ha överseende.

På Newsmill ägnar Carl Bildt tid åt att försvara sig från irriterande påhopp. DN har slagit två flugor i en smäll genom att låta en del av smutskastningsdrevet mot socialdemokraternas partiledare spilla över på Alliansens utrikesminister.

Det socialdemokratiskt vänligt sinnade SVT diskuterade Håkan Juholts come back i vänligaste ordalag i morgonsoffan. Frågan är naturligtvis om Juholt också kommer möta allmänheten, eller om han gömmer sig i partilokaler runt om i landet där han har störst stöd?

Nu tillbaka till Bildt. Där tror jag det är svårt att jämföra Carl Bildts styrelsemedlemskap i Lundin Oil med reseräkningar och bostadsersättning till Håkan Juholt. Det är stor skillnad mellan att göra nytta och girighet. De behöver sättas in i en historisk kontext.

Många av de frågetecken sin blir resta idag går tillbaka till det oljeembargo som riktades mot apartheidregimen i Sydafrika i FN:s generalförsamling 20 november 1987. Då var det 130 länder som röstade för och 4 emot och 12 som avstod. De som röstade emot var USA, Storbritannien, Västtyskland och Frankrike. Var de länderna i och med detta rasister?

Då var Shell det svarta fåret i de kretsar där globala vänstervindar hade sitt starkaste fäste. Då fanns ett starkt kommunistiskt engagemang mot företag och enskilda initiativ som utmanade staten. Då fanns inga upplysande böcker om Stalins utrensningar av företagare som livnärde sig på marknaden. Att oljeembargot gick hand i hand med kommunistiska krafter var anledningen till varför de allierade valde att rösta emot.

Den kommunistiska propagandan var enkel, vilket den svenska vänsterrörelsen använde sig flitigt av. Det var girigheten som var drivkraften bakom privata intresset - som aldrig fick likställas med personligt engagemang. Intresset ljuger aldrig, var boktiteln till en beskrivning om maktkampen på Sveriges Radio. Därför skulle egendomar delas med varandra, något som författaren Oloph Hansson beskriver skedde diskret i den hierarki som växte fram på SR. Att det fanns något som heter företag som gör nytta i samhället existerade inte. Det var ett girigt intresse.

Därför pekades företagarna ut som egennyttiga och deporterades bort i Stalins Sovjetunionen. Kvar fanns bara ett alternativ - staten - i Sverige också landstingen och kommunerna. Engagemanget var gott inom den ramen och kallas i Sverige vackert för "kommunalt självstyre" som lade beslag på människors sinnen och de gemensamma resurserna. Intresset var företagarnas största morot och per automatik något fult.De kommunala upphandlingar var avgjorda i förhand. Korruptionen förnekades. Marken var stängd för företagarna. Skatterna var och är motsägelsefulla och krångliga. Exempelvis, varför måste ett litet företag betala skatt i förväg utifrån påhittade inkomster? Varför måste ett litet företag ta de största riskerna och betala för osäkerheten?

Hur kommunismen drabbade företag finns tydligt beskrivet i flera nedtecknade människoöden i boken ”De som viskade” av Orlando Figes. En vittnesskildring som aldrig nådde samhällsvetenskapliga fakulteten under den tid jag studerade på 1990-talet.

Att det sedan var Stalin som byggde upp en underrättelseapparat som senare kom att ta över efter kommunismen är i sig mer tragisk än underhållande. Girigheten blev kommunismens största fiende. I den kommunistiska strävan att utplåna girigheten fördubblades den istället. Människor fick lida och dö, trakasseras, deporteras och torteras, medan den kommunistiska ledningen lade beslag på folkets tillgångar. Några få tog allt. I förespeglandet av ett högre syfte som skulle göra nytta för alla naturligtvis, men som aldrig infriades.

Till skillnad mot Sovjetunionen som inte existerar på kartan så finns Shell kvar i Sydafrika. Hade det varit av ren och skär girighet hade de aldrig existerat. De gör nytta idag. Inte i morgon. Vad hände med rasistanklagelserna? Även de blev uddlösa med tiden. USA har som bekant en president i Barack Obama. Oljan blev aldrig anledningen till varför USA anföll Irak, som mycket senare ledde till att Nato hjälper Libyen. Något som vänsterjournalisterna siade om då. Idag är Sverige delaktig i bekämpandet av statlig terrorism. Idag är Sverige närmare demokratin än någonsin tidigare.

Det är uppenbart att vänsterextrema journalisterna gjorde fel och att de nu får stå för sina handlingar. Det är också uppenbart att den etiopiska rättvisan inte liknar den vi har för svenska medborgaren. Etiopien är ett land bortom demokratiska principer.

För en mer öppen, positiv och inbjudande näringslivspolitik så rekommenderar jag näringslivsminister Annie Lööfs blogg och näringslivsbloggen. Engagemanget ljuger aldrig.

Media: DN, DN, AB

Historiskt moras för S

2011-10-16T17:40:00.000+02:00

SÖNDAGSKRÖNIKA Historiskt ras för S i veckan, basunerar SvD ut sitt budskap. S minskar och M ökar. Samtidigt basunerar DN ut att Carl Bildt anklagas för bristande trovärdighet. Från mitt eget parti har Désirée Pethrus sagt att det är rimligt att det finns ett politiskt uttalande. Kristdemokraterna är ju som sagt duktiga på veta vilken nivå saker och ting hör samman och växelverkan där emellan.

Nu är de mekanismer som styr informationen och ryktena om själva maktspelet bakom kulisserna svårare att genomskåda. Uppenbart är som SvD skriver att drevet mot Juholt drivs inifrån S. Helt plötsligt blev det tydligt att det var en intern S-fråga som damp ner på bordet. Från KD-håll har det varit tyst i frågan om kritiken mot Håkan Juholt. Det tycker jag passar sig - bortsett från mitt inlägg då. Själv har jag beklagat och sagt att jag tycker att det är tråkigt. Jag har också förstått att Håkan Juholt mer eller mindre befinner sig i chock, vilket också var något som Mona Sahlin starkt varnade honom för när han tillträdde som partiledare.

Nu sade Lars Stjernkvist (S) i Norrköping i SVT i veckan att det handlade om girighet och är oförsvarligt (SVT). Även från mitt eget län, Göran Dahlström (S) i Katrineholm, sade att Håkan Juholt borde avgå (KK). Det senare blev mer eller mindre påtagligt i tisdagens landstingsstyrelse där socialdemokraternas landstingsgrupp samlades för att samtala frågan. Det kändes nästan overkligt att få vara så nära händelseutvecklingen - även om jag stod en bit på avstånd.

Vågorna gick minst sagt höga. Senaste jag mött på liknande starka reaktioner var när Olof Palme gick bort. Det tycker jag ger perspektiv på hur viktig frågan är för socialdemokraterna, vilka förväntningar och vilken stark tilltro de har till sin ledare. Nog om detta.

För kristdemokraterna var partiledarfrågan förra veckan ett återkommande samtalsämne i medierna. Nu flyttas fokus bort. Istället blir Håkan Juholts agerande en rejäl tankeställare. Partiledare växer inte på träd. Att vara partiledare är förenat med en hel del risker. Här väljer partiledning och parti själva vem som ska företräda dem i ur och skur med sina personliga brister.

Kraven från allmänheten blir också tydliga. Personlighetsbristerna finns där och frågan är hur individen själv hanterar dem. Mognad och förtroende verkar fortfarande hänga ihop.

Centerpartiet har valt en väg som jag tycker är positiv. Mycket handlar om att Maud Olofsson avgick självmant. Nu valde Göran Hägglund sitta kvar och ha en öppen maktkamp. Här tycker flera som håller på Göran Hägglund att debatten blir destruktiv.

Kanske är det avsaknaden av attraktiva företrädare inom kristdemokraterna?

Fortfarande har medierna inte gjort någon analys av de olika företrädarna som nu ställer de sig bakom varandra för att stärka idén om att kristdemokraterna behöver byta partiledare. De anser att Hägglund redan fått chansen att förändra partiet och liberalismen som svept över partiet är tillräcklig. Högervindarna ser sin chans att synas. De som står för ökad förankring inom partiet ser brister i Hägglunds ledarskap. Hägglund vill ta fighten.

Mediernas hat- och kärleksrelation till Hägglund blir tydlig. Maktkampen om partiledarposten blir tydlig. Olika politiska viljeriktningar blir tydliga.

Men, under en vecka har de politiska frågorna helt kastats om. Fokus har ändrats. Förtroendet likaså.

Själv är jag inte helt befriad från att befinna mig från hetluften på nationell nivå. Jag är fortfarande osäker på hur bloggandet kan påverka mitt arbete som ständigt är hett samtalsämne i Sörmland. Mitt kära landsting går 246 miljoner back, har bytt landstingsdirektör och bearbetar arvodesaffären bakom lyckta dörrar i polishuset. Det saknas inte samtalsämnen så att säga. Det är nog ingen hemlighet att jag står för ökad samverkan, vilket jag tror är det bästa sättet att driva ett landsting.

Nu tillbaka till Juholt. Själv tycker jag det är fruktansvärt hemskt det som inträffat. Det är nog det värsta drevet jag varit med om på länge - ur politisk synvinkel har en rejäl partiangelägenhet blivit synlig. Reglerna för riksdagens boendestöd borde varit tydligare och gett begränsat utrymme för tolkning. Ytterst handlar det om Håkan Juholts moral. Nu har han fått se hur nära väljarna vill vara på hans insida. Hur nära svenska folkets moral når en partiledare. Vill han sträcka ut sitt paraply till dem?

Bloggar: Kent Persson, Tokmoderaten, Böhlmark, Högberg, Westerholm, Krassman och Röda Berget

Ledare: Fredrik Pettersson, Peter Wolodarski, Olof Jonmyren

Dags för Hägglund att ta chansen

2011-09-30T16:02:00.000+02:00

DN uppmärksammar Hägglunds framtida ledarskap

Det dröjde inte länge innan svaret kom från kristdemokraternas partiledare och Sveriges socialminister Göran Hägglund som själv välkomnar en öppen utmanare. Till Ekot säger han:
- Jag skulle vilja se någon person som ställer sig upp och säger ”Jag vill bli partiledare”, och så får vi ta en mätning då på rikstinget då medlemmarna får ta ställning. För den här situationen som vi har när man inte har något att mätas mot, den blir ju inte så värdefull.

Samtidigt visar senaste opinionsmätning att KD fortfarande befinner sig under fyra procent, även om ökningen ligger på +0,5 procent.

Det är viktigt här att Göran Hägglund tar tillfället att kliva fram och visa vilket parti han vill leda i framtiden. Det här är hans viktigaste chans att visa för både Sverige och kristdemokraterna att han fortfarande är stark.

Tidigare kristdemokratiska framgångar i slutet av 1990-talet handlade mycket om rådande politiska situation, menar Göran Hägglund. I valet 1998 fick kristdemokraterna 42 mandat i riksdagen och 11,76 procent av rösterna. Efterkommande val har kristdemokraternas utveckling varit som en glasspinne i värmeskåpet.

Nu säger Göran Hägglund att det efterfrågas en mer reflekterande och övervägande person utifrån den position han har, eftersom orden väger tyngre än hos gemene man. En brist i detta är att gemene man får svårt att personligen identifiera sig med honom.

Nu finns möjligheten att kristdemokraterna har en öppen process utifrån den modell som centerpartiet lagt fram. Där får kandidaterna möjlighet att resa land och rike runt och så finns det en konstruktiv debatt kring de som kandiderar. Hur ska de kandidaterna framhäva sig själva utan att få lägga fram vad de tycker personligen?

Problemet hos Annie Lööf har varit en del uttalanden om LAS, som hon kommer få tona ner och döda i sin position som näringslivsminister. Även om hon gör dessa uttalanden gentemot facket så blir hon också tydlig som nyliberal kraft. Sedan går det alltid att ändra sig eller göra som Fredrik Reinfeldt som styr regeringen med fast hand.

Kristdemokraternas process har mer likheter med socialdemokraternas. En svag riksdagsgrupp som är splittrad i olika falanger. Under lång tid hämtade Göran Persson regeringsmedlemmar utanför riksdagsgruppen som blev ett externt parti utanför regeringen. Thomas Bodström beskriver stämningen i transportkompaniet utifrån termer av mycket frustration och besvikelse. Den svaga riksdagsgruppen blev också Mona Sahlins fall.

Min önskan är att kristdemokraterna på regeringsnivå hittar verktyg för att stärka samarbetet och sammanhållningen också gentemot riksdagsgruppen.

Att Göran Hägglund välkomnar en tydlig utmaning är naturligtvis bra. Det känns som han äntligen vågar hoppa i de olika strömmar som finns i partiet, utan att tysta ner dem på förhand. Söker han sitt stöd från mig så har han det, eftersom jag delar mycket av den idéflora som finns i kring att acceptera andra livsstilar än min egen. För mig är det en utgångspunkt som räcker långt och täcker uttrycket från det kristdemokratiska principprogrammet: "grundad på en samhällssyn som präglas av kristen etik och humanism."

Först ut att utmana Hägglund är Mats Odell. Väntat är också Bengt Germundsson. Förhoppningsvis ställer också Ebba Busch upp.

Media: AB, Exp, SvD, DN, DN, Exp

Vem vågar utmana Hägglund?

2011-09-29T20:54:00.000+02:00

Samtidigt som centern gör en regeringsombildning med de poster de har till sitt förfogande så flyttas blicken snabbt ut mot Göran Hägglund, partiledare för kristdemokraterna och socialminister i Sverige. Ingen kan nog anklaga Göran Hägglund för att inte göra sitt yttersta.

Han omger sig med löparstarka doktorer som har svar på det mesta och jobbar i princip all vaken tid. Han har också valt ministrar från samma län, vilket kanske var aningen magstarkt. Här kan han tyckas måla in sig i ett hörn. Men, med en partiledare som hoppar och simmar mot strömmen utanför riksdagshusets Moder Svea-staty är det inte lika självklart att han hoppar av sin post som kristdemokraternas främsta företrädare och sin post som socialminister. Åtminstone inte utan en öppen strid.

Frågan är vem som vågar utmana Hägglund om partiledarposten? Och hur ska den striden se ut?

Dagens Samhälle uppmärksammar debatten

Tea-Party-rörelsen har vunnit terräng i KDU och därifrån kommer Ebba Busch. För sin ålder är hon ung med sina 24 år, men har varit engagerad sedan 16 år. Hon är vacker som en dag och har en engagerad familj som följer henne tätt med i stegen. Det kan behövas med tanke på att hon siktar högt och även om det inte är uttalat så skulle ju Ebba Busch vara Agneta – efter att Annie Lööf tagit posten som Frida – i den framtida ABBA-regering som ska forma Sverige.

Så har vi Bengt Germundsson som tidigt varit ute och visat på att de 45 procent han vunnit i Markaryd duger gott och väl för att ta sig ett kliv uppåt från de kommunala betesmarkerna. Han skulle nog med ett handfast grepp få bort all karies som angripit kristdemokraterna med både borr och bedövningsspruta. Han är två år äldre än Göran Hägglund, men långt ifrån lika sliten och trött, som Maud Olofsson medgav i morgonsoffan. Bengt är nog den enda som kan med en principfast integritet mäta sig med Hägglund och säga ”mer ”och ”bättre”.

Slutligen har vi Mats Odell som kommer från Vallentuna. Han har redan backat ifråga om att utmana Göran Hägglund tidigare, men om stödet förändrats i partiet och omständigheterna medger är han kanske med i vad som står på spel. Han kräver ingen större marknadsföring, utan de flesta journalister känner Mats Odell som ofta minglar runt bland dem.

Nu är det svårt, svårt, svårt för kristdemokraterna. Men det här kanske blir vändpunkten?

Till skillnad mot centern som varit med i hundra år och socialdemokraterna nästan lika länge och moderaterna som tidigare hette Högern så har mitt parti bara haft tre partiledare. Birger, Alf och Göran. Den öppenhet som präglar centern är långt ifrån självklar i kristdemokraterna som har en del strukturer som hänger kvar från frikyrkorörelsen. Här finns inte alltid en god ton och heller inte så mycket konstruktiv debatt. Nej, att utmana partiledaren kan vara som att äta flugsvamp. För även om Hägglund vill väl så har han tendensen att likna Lars-Erik Holm när det kommer till utmanarna.

Egentligen har det kanske inte så mycket att göra med Göran Hägglund, men just nu är det partiledarfrågan som blir katalysatorn för de tio årens senaste förluster – ett lidande som visserligen varit i Alliansens Mercedes, men som skapat dysterhet och desperation i partiet.

För att kristdemokraterna ska få nytt liv i partiet så behöver Göran Hägglunds hejarklack ansluta sig till opinionsmätningarna där alla partier står bredvid varandra. Nu tar han halmstrået i intervjun med Hübinette där senaste mätningar ger kristdemokraterna över fyra procent. Han skulle behöva två till tre procent till för att sitta säkrare.

Jag sticker heller inte under stolen med att jag gillar Göran Hägglund. I samma andetag medger jag också att det finns ett stort mått av beundran för Bengt Germundssons insats och en varm stolthet över Ebba Busch. När Mats Odell talar kan jag lyssna i timmar. Hans trummande på mikrofonen botar magknipet.

Sedan tycker jag att det inte är en dag för tidigt att ha en öppnare debatt med god ton. Ingen ska behöva ställas utanför för att de visar på ett engagemang som är värd guld. Kristdemokraterna behöver skapa mer trygghet i den egna gruppen i riksdagen, landstinget och kommunen. Ingen ska behöva höra att ”du är inte kristdemokrat” för att de tycker olika. Behöva utstå skvaller eller intern kritik. Bara en sådan ton för tankarna till kuppmakeri och uteslutningsmetoder som hör hemma i en svunnen tid.
Kristdemokraterna kan.

Media: DN, Folket, SvD, Exp
Bloggar: Caroline Szyber, Kent Persson, Thomas Böhlmark, Ulf Bjereld, Peter Andersson

Elaka socialtanter en belastning för regeringen

2011-09-28T23:29:00.000+02:00

VANVÅRD Ikväll fattades beslutet mellan regeringen och oppositionen att fosterbarn får 250,000 kronor i ersättning för vanvård. Med tanke på att Alliansen är en minoritetsregering så var oppositionens roll väldigt viktig. Här har socialdemokrater tagit ett stort steg, vilket visar på kompromissviljan hos Håkan Juholt, men även samstämmigheten hos miljöpartiets nya ledare och vänsterpartiets moraliska nyvunna status efter att ha kastat kommunismen överbord.

Kristdemokraterna är vana med frågan. Familjepolitiken är den viktigaste frågan partiet står för och att ge de barn som drabbades av elaka socialsekreterare en offentlig ursäkt och en ekonomisk ersättning är en viktig bekräftelse på att rätt ska vara rätt och fel ska vara fel. Jag är stolt över äldre och barnminister Maria Larsson som vågat ta upp ämnet, ifrågasätta dess rimlighet och slutligen landa i en bred överenskommelse.

Varför kunde då inte Maria Larsson fatta beslutet genast? Med tanke på hur mycket fusk det finns i samhället så är det lätt att backa. Synen av en miljon fabricerade tragiska historier skulle svämma över rättsväsendet bara för att de skulle få 250,000 kronor är nog en av anledningarna. Nu ger regeringen inte upp hoppet på att det finns en gnutta ärlighet och rättvisa kvar i samhället. Hoppas att rättsväsendet nu tar sin del av ansvaret. Här finns en möjlighet att mycket kan gå rätt.

Värre hade varit att inte ge något. Då hade de gamla elaka socialtanterna som nu ligger två meter under jorden vunnit i sin prestigelek över de föräldralösa barnen. Att Maria Larsson visar ödmjukhet tror jag ger kristdemokraterna mer stöd hos väljarna.

Media: SR, DN, DN, SVT, AB, SvD
Bloggar: Caroline Szyber

Solen lyser över alla i Oxelösund

2011-09-27T16:07:00.001+02:00

SÖRMLAND Både igår och idag har Sörmlands Nyheter skrivit om situationen i Oxelösund. Jag bor som sagt tio minuter från denna solskenssaga där molnen inte riktigt vill bita sig fast. Där har socialdemokraterna styrt i 95 år. Där går vårdcentralen back för att invånarna hellre vill skriva sig i Nyköping. Läkarna är rädda att gå i väggen för att arbetsbelastningen är så hög. Senaste tillfället som Oxelösund drabbades av en nedskärning var när psykiatriska mottagningen lades ner i år.

Nu var jag där i fredags. Tidigare har jag fått veta att kristdemokraterna förlorade sitt sista mandat i valet 2010. Det kändes naturligtvis tråkigt, men den arma politiska kristdemokraten som stått på barrikaderna fick kliva in i den politiska husvärmen hos moderaterna. Ett snöpligt slut, men än dock lyckligt slut.

Det skvallras i medierna om att Sverigedemokraterna på nationell nivå inte heller går fria från eländet. De flesta vanliga människor gör allt de kan för att hålla sig borta från missbruksfällan, som har långa anor i Oxelösund.

Som sagt, jag var där i fredags på min fritid. Eftersom kassan var skral inför löning så fick det bli hamnen med vackra blommor och vajande flaggor med utsikt över ett gammalt varvssamhälle som gjorde flera knop än vad den gör idag. Naturen är helt vidunderlig i detta begynnande stycke av skärgårdslandskap.

Oväntat besök
Så, när jag satt där vid hamnen och njöt av höstsolen så kom det fram en äldre man som frågade om vi skulle till Nyköping och om det fanns plats i bilen. Det kändes som han hade haft uppsikt över vår stund i solen och valt ett passande tillfälle. Hans uppträdande avslöjade att festandet hade pågått länge, men att han kämpade att hålla sig ovanför ytan. Nu var jag bestämd och sade dramatiskt ”nej, vi har plats i bilen, men inte för dig”.

Han skruvade sig en aning och tittade med stora ögon. Grymtade en aning och kilade iväg med lätta ben. Det var inte med elakhet som jag sa detta, men jag funderade aningen om hans förfrågan hade någon politisk innebörd och om solidariteten hade gått på villovägar.

Sedan kom jag till centrum. Först över en bro som anslöt till en gångväg som var ovanligt bred för en stad som knappt rymmer 11,000 invånare. På vägen dit passerade jag en äldre man som släpade på en barnvagn med en dunk om 40 liter som halvfull. ”Hembränt”, sa min sambo och blev förvånad. Själv reagerade jag ”var är polisen”. Den reaktionen visade sig snart vara aningen naiv.

Likgiltighet
Några meter in mot centrum ser jag ICA Kvantum. Dit strömmar barnfamiljer och äldre. Så jag frågar ett äldre par om var bankomaten finns, och de lyssnar inte ens på mig utan skrattade inbördes för att avleda uppmärksamheten. Det var då jag muttrade för mig själv i något om att likgiltigheten och misstänksamheten slagit rot till den grad att människor avskärmar sig i rädsla helt från varandra. Det allmänna förtroendet är på mininivåer.

Till slut hittade vi bankomaten som gömde sig i solskenet som bländade synen över torget. Vid systembolaget stod ett tjugotal personer som påminde om de två första jag träffat. De hade passerat olika missbruksstadier för länge sedan och min reaktion var ’hur kan de leva så här’? Så slogs jag av att livet i sig är ihärdigt och starkt. Att den vägrar låta sig besegras av självdestruktivitetens vingslag även om de slår farligt nära livspulsen.

Kamphundar
Väl vid bankomaten så såg jag en ung kvinna komma gående med en kamphund som hade munkorg. Bara det fick mig att nyfiket fundera över tryggheten. Sedan gick hon till några yngre män som gömde sig vid en portuppgång. De höll sig på betryggande avstånd från omgivningen och gungade som grenar i smått böjd ställning. Ingen ovanlig syn på Sergels torg på 1990-talet när heroinet spökade, men likväl blev jag gripen. Men, heroin i Oxelösund?

Läkarbrist
Det finns både tågtrafik och motorväg till Oxelösund, men trots de goda allmänna kommunikationerna så vill det sig inte riktigt. På sju år har vårdcentralen i Oxelösund varit underbemannad på läkare. Även när det kommer till journalistiken så är det en merit att ha överlevt platsen, som sägs bryta ner människor i den ånga som väller upp ur staden.

Som sagt, 95 år, har Oxelösund haft socialdemokratiskt styre. Det borde varit ett socialistiskt paradis! Den s-ledda kommunledningen är innerligt trött på missbruksfasonerna som numera omfattar allsköns droger från nätet. Själv dömer jag dem inte, men förstår att det kollektiva greppet har sina fördelar i sociala trygghetsnät, samhällsbygge, arbete och kamratskap. Ibland räcker det tog inte till. I mitt liv har samhörigheten andra platsen - även om det ibland kan vara svårt att skilja mellan vad som är viktigast.

Det personliga engagemanget är det som bär mig. Först att våga erkänna mig maktlös över både allt och alla - utom mig själv. Mod att våga gå emot mina rädslor, annars är det ju inte mod utan något självklart. Stolthet för att jag vågar ta plats som människa med mina behov och ambitioner - de är brister och risker så länge jag inte erkänner deras existens. Självkänsla för att reparera det förflutnas självbild. Kunskapen är inte alltid självändamålet, utan det är alltid engagemanget att orka plöja tankarna genom en ny situation som är den starkaste drivkraften. Ärligheten att våga se saker som de är utan att försköna eller överdriva.

Lösningen
Själv tror jag att en del av lösningen ligger i att frivilligorganisationerna som har en öppnare behandlingsplan blir stimulerade att på individnivå hitta fram till människor. Ofta är det människor som har liknande bakgrund som kan möta den som står mitt i eländet. Felet som begås är att det är "vanliga" människor som tror att de kan förstå missbrukaren, vilket även den schweizisk psykiater, psykolog och författaren C.G. Jung misslyckades med i sitt analysarbete.

Identifikation är själva livsnerven i tillfrisknandet från alkohol- och drogmissbruk och ett viktigt första steg på vägen mot ett liv i tillit. Jag har sett det i New York, i Toronto, i Stockholm och det borde fungera även i Oxelösund.

Bloggar: Lotta Johnsson Fornarve, Siw Sjöholm Johansson, Mattias Pettersson, Peter Johansson

Stor är friheten

2011-09-16T16:09:00.001+02:00

Det säger sig självt att Fredrik Reinfeldt använder ordet "ansvar" 26 gånger i regeringsförklaringen, men han myntade särskilt en mening som finns anledning att resonera kring: "Stor är friheten". Den ekonomiska friheten är däremot mindre. Särskilt om prognosen för 2012 visar på en tillväxt på 0,8 procent. Samtidigt sjunker arbetslösheten till lägre nivåer än förväntat, vilket betyder att vi går mot ljusare tider på arbetsmarknaden. Att arbetskraften ökat med 77,000 fler är säkerställt, enligt DI.

På tal om arabiska våren har det visat sig att det är relativt billigt att satsa på bistånd för twittrare och bloggare, vilket biståndsminister Gunilla Karlsson och utrikesminister Carl Bildt vill uppmuntra. En viss gerilla i Mexiko är heller inte särskilt förtjusta över ordets makt och låter därmed hälsa att de har som avsikt att jaga dem till döds genom att låta dem hänga över broar. Men, stor är friheten så att säga. Hoppas att en del av biståndet hamnar i frihetskampen mot narkotika.

Kristdemokraterna fick naturligtvis synas en hel del. Intresset har väckts en hel del för kristdemokratisk politik. Frågan om Göran Hägglunds vara eller icke-vara är också aktuell och kommer vara det fram till årsskiftet. Det är naturligtvis en sträcka att bearbeta vare sig man vill eller inte.Frågan är om kristdemokraterna närmast likt centern ska byta ut sin ledare mot tre alternativ i en kandidatjakt. Det är under förutsättning att Göran Hägglund väljer att kliva av självmant, vilket är långt ifrån självklart.

Det är naturligtvis svårt att sia om. Kristdemokraterna som jag lärt känna förbrukar inte sina ledare, även om de krav som ställs på ledarskap inom moderaterna spiller över på kristdemokraterna. Göran Hägglund säger att han är motiverad och så länge han är det så är det upp till honom. Samtidigt uppvisar partiet låga opinionssiffror och kraven börjar torna upp inom partiet. Strukturförändringar på organisationsnivå och mer öppet debattklimat tror jag är nödvändigt. Det är viktigt oavsett vem som är partiledare.

Frågan är vad kristdemokraterna vill. Att sikta in sig på unga människor tror jag är ett engagemang som går att förverkliga inom partiet som har många starka ungdomsledare. Samtidigt så brukar väljarna i unga åldrar tendera protestera mot samhället än tro på dess lösningar, men en kristdemokratisk politik som sätter civilsamhällets lugna kurage och vilja till förändring tror jag alltid är attraktiv.

Men, ju fler som engagerar sig för viktiga frågor inom kristdemokratisk politik är en bättre lösning än byta partiledare. En partiledare kan inte utgöra plattformen för all politik, men däremot kan dess medlemmar göra det. Stor är friheten!

Media: SvD, DN, AB, AB
Bloggar: Peter A, Kent Persson, Fredrik Antonsson

Att lyfta och att landa

2011-09-12T16:45:00.001+02:00

Annie Lööf får centerpartiet att lyfta i opinionsmätningar är dagens politiska samtal. Det är naturligtvis stort att hon bidrar till en förnyelse för sitt parti. Hon är ny partiledare, fräsch och en frisk fläkt.

I United Minds mätning ligger vänsterpartiet risigt till.

I Demoskop kristdemokraterna. Det skapar nog en del oro i mitt eget parti. Men, för att ta liknelsen med ett flygplan så är det spännande att känna av accelerationen vid start, men vid landning är det bara knappt en meter mellan motorerna och marken och många saker måste gå rätt. Det är också en konst att vara kvar i lufthavet för att klara av olika väderlekar.

Politik är de omöjligas konst. Det gäller att hantera situation efter situation. Ingen dag är sig lik och att prata om förändringar och själv inte våga förändra när det är något som är fel är alltid svårast.

Media:
Demoskop: DN, Exp,
United Minds: AB

Var ska konkurrensen finnas mellan?

2011-09-07T11:01:00.000+02:00

Dagens märkligaste uttalande idag kommer från SNS forskningschef, Laura Hartman som på DN Debatt skriver:

Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats.

Min första anblick är att det bland det dummaste jag läst på länge. Behövs det en vetenskapsman som mäter kömiljardens konsekvenser att vården blivit snabbare? Det är till och med så att de som drabbas av stroke riskerar att få fler skador om de behandlas i otid än i tid. Konkurrensen ligger mellan landstingen - inte mellan de privata och det offentliga. De som i slutändan vinner är de som syns bäst i landstingsbudgetens prioriteringar och vinner trovärdighet inför väljarna. Eller konkurrensen mellan det statliga apoteket och de privata. Har inte det lett till att välfärden blivit bättre för medborgare som kan få lindring från huvudvärken? I Sörmland som är glesbygd är de privata apoteken en framgångshistoria för lokalbefolkningen.

Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt.

Kanske menar SNS att den statliga insynen är obefintlig inom den privata sektorn? Här kan det ju faktiskt vara nödvändigt att de privata företag som har ambitionen att ge stöd till välfärden också tar sitt statistiska ansvar att presentera siffror. Nu vet jag inte om det redan är så, men när det kommer till privata vårdcentraler så tror jag det är viktigt med en viss medborgerlig insyn där valda representanter har en möjlighet att påverka genom att granska felaktigheter. Frågan är hur många huvudvärkstabletter som säljs i mataffärerna?

Hur den ska fungera vet jag inte, men innebörden av det jag säger är att det privata ska vara underställt demokratisk insyn, utan för den skull vara målstyrd av den. Idag fungerar sjukvården på liknande sätt, vilket jag tror är en viktig fördel.

Idag kör privata företag ambulanser åt olika landsting i Sverige. Eller privata sjuksköterskor som hyrs in på sjukhusen och som slarvigt kallas för vikarier. Bara det är skäl nog för att allmänintresset ska ha möjlighet att utvärdera de privata företagens och de privata representanternas relation till patienten. Frågan är om utvärderingen ska vara statlig bekostad, eftersom själva fördelen med det privata är att inte behöva betala "onödiga" administrativa kostnader. Så ytterst handlar SNS:s resonemang om att öka forskningsanslagen för att utreda privatiseringen. Även om greppet hon använder tenderar till att bli politiskt.

Det kan ju vara värt att påminna sig om att Öppna Jämförelser av cancersjukvårdens kvalitet och effektivitet inte ens har ambitionen att försöka ge sig in på hur patienter upplever sin sjukdom och hälsa efter behandlingen. Inte heller försöker de ge sig in på rehabilitering, omvårdnad eller psykosocialt omhändertagande. Anledningen är att direkta jämförelser är svåra och göra - och därmed felaktigt missvisande.

Samtidigt tror jag att det ska ligga i vårdföretagets intresse att göra information tillgänglig, i syfte att förbättra sin verksamhet. Det ska finnas möjligheter att mäta resultatet på ett självklart sätt. Kanske forskningen ska inrikta sig på hur mätningen ska gå till för att den ska vara jämförbar.

Idag fick vi i alla fall genom DN Debatt en ganska märklig påminnelse om behovet av sådan forskning.

Osynkat med verkligheten?

2011-09-06T14:13:00.000+02:00

Som sagt, kan vara bra att hänga med händelseutvecklingen bortom landstinget Sörmland ibland. På Nordea.se hittade jag följande trovärdiga prognos:

Sverige, nyckeltal	2010	2011	2012	2013
BNP, %	5,7	4,2	0,8	2,5
kalenderkorrigerad %	5,4	4,3	1,2	2,5
Arbetslöshet, %	8,4	7,5	7,8	7,7
Inflation, % årssnitt	1,2	3,0	1,8	2,2
Offentligt finansiellt sparande, % av BNP	-0,2	0,1	0,4	0,9

Arbetslösheten sjunker alltså till 7,5 för 2011 och förväntas stiga marginellt med 0,3 procentenheter 2012 och sänkas med 0,1 2013. Här lär nog Anders Borg vara måttligt irriterad efter att ha trott sig ha fått ner arbetslösheten närmare 5-6 procent inför 2014. Det allvarliga är också att BNP för 2012 räknas bli 0,8 procent. En rejäl kurva neråt som förklaras av budgetkrisen i USA, Storbritannien, Grekland och så vidare.

Nu lär pensionärerna få vänta fram till januari 2014 för att få skattelättnader på grund av det minskade reformutrymmet i statsbudgeten. Men, om vi kristdemokrater bedriver ett brett politisk arbete så kan skattelättnaden för pensionärerna komma tidigare.

För sörmlänningarnas del blir alltså 2012 ett extra bekymmersamt år. Förhoppningsvis har nedskärningarna 2011 gett tillräckligt med ekonomisk effekt för att landstingsbudgeten ska vara i balans.

Nu vill en del fackföreningar ha mer pengar. Det är naturligtvis viktigt att det ska löna sig att arbeta, men under kristider är det viktigare att anpassa sig till rådande ekonomiska villkor.

På tal om det lokala där allt kan hända. Rim och reson stämmer inte alltid överens med den nationella agendan. I Örebro har KD (tillsammans med C) dragit en vinstlott på många sätt. Där formar sig ett unikt samarbete, som vänder många hattar på kant. Ur ett partipolitiskt perspektiv får KD framgång med sin politik i Örebro kommun.

Det viktiga är att ett sådant här samarbete sker i början av en mandatperiod, vilket också skett i Örebro. Ju längre in i mandatperioden partigränserna passeras, desto svårare blir det att profilera sig som mindre parti, vilket naturligtvis även straffar sig i de kommunala valen.

Media: DN, SvD
Bloggar: CS, PA, TB, KK, FA, LB

Tre mot en

2011-09-04T23:08:00.000+02:00

Ikväll fick vi kristdemokrater svara för våra prioriteringar i olika media. Det gällde sänkta skatter för pensionärer. Det blev en situation där tre allianspartier står mot kristdemokraternas förslag om att ge pensionärerna. Istället får restaurangerna ökat ekonomiskt utrymme.

Det positiva är att pensionärerna kan lita på att kristdemokraterna sätter pensionärerna först för att Sverige ska bli ett bättre land att åldras i. Det tråkiga är att den generation som inte hade möjlighet att under sin livstid spara till sig en extra pensionsförsäkring får vänta ytterligare.

Media: DN, SVT, SvD, Exp
Bloggar: JW, DHE, TB, CB, PH

Nedskärningar utan brett politiskt stöd

2011-09-03T22:15:00.000+02:00

SÖRMLAND. Höga löner för direktörer var temat idag från Eskilstuna-Kuriren. Det gick inte att gå miste om när vi gjorde ett besök i Eskilstuna där löpsedlarna skrek ut budskapet. Det här ställs i relation till sjukvården som ska spara. Till personal som ska ställa upp. Bli utskällda för att de inte gör det. Så tuff är stämningen på insidan. Problemet är att landstinget Sörmland ska spara 140 miljoner innan 31 december 2011. Det är en ambition, men resan har fortfarande inte stöd från oppositionen vilket ökar risken för att landstingsledningen blir försvagad. Det är naturligtvis inte önskvärt.

Nu tror jag det kommer bli svårt för landstingsdirektören att fortsätta att spara på landstinget utan att ständigt bli påmind om de enorma löneskillnaderna mellan tjänstemännen och vanliga sörmländska medborgare. Det här kommer landstingsledningen fortsätta diskutera när de lägger fram sitt färdiga förslag om chefspolicy på tisdagens möte landstingsstyrelsen. Förhoppningen är att återta den politiska kontrollen över de alltför stora löneskillnaderna. Det här var ytterst något personallandstingsrådet skulle hugga tag i, men som föll bort när denne slutade precis samma dag som besparingskraven började gälla 1 september. Så det gäller att utrusta sig med tålamod som vanligt.

Spara eller slöa - det är frågan

2011-09-02T23:13:00.000+02:00

SÖRMLAND. Det är rätt så skrämmande att bli medveten om hur majoriteten i landstinget Sörmland använder sin makt för att försöka tysta ner oppositionen. De lyckas naturligtvis inte helt, eftersom oppositionen krävt ett extra landstingsfullmäktige där besluten kommer att gås igenom retroaktivt. Igår publicerade de nedskärningarna som verkställs utan insyn av oppositionen. Beslut efter beslut ska verkställas, utan landstingsfullmäktige har godkänt detta. Vanligtvis pekas Magnus Leivik (M) ut som den onda och omöjliga, vilket tillhör den socialdemokratiska retoriken på den här nivån. Antingen har Magnus pratat för lite eller för mycket. Reagerat för mycket eller ingenting alls. Smått tröttsamt att skylla allt på honom, utan att själv se till sin egen del.

Nu snubblar majoriteten på kommunallagen. Då för att de varken offentliggjort nedskärningar eller tillåtit en offentlig debatt som får personalen på sjukhusen i MBL-förhandlingarna att tveka gå ut offentligt. Av rädsla. Så kvar finns bara ett litet passage av egenkonstruerat motstånd när majoriteten ska presentera sin politik inför oppositionen. Annat smått märkligt är att de inte lyckats ta del av kömiljardens miljoner till landstinget när personalkostnader rusat till skyarna. Det svider naturligtvis lite extra - och jag är naturligtvis själv bedrövad för personalen skull som drabbas av nedskärningarna. Att ha skadeglädje över majoritetens tillkortakommanden är ingen lyx jag unnar mig.

Själv trodde jag att det skulle vara mer av politisk vilja till samarbete när vi inriktade oss på att försöka arbeta inåt mot landstinget organisation efter den så kallade arvodesaffärerna där kristdemokraterna tog ansvar för sin del. Det resulterade i att flera i den så kallade arvodesaffären hade blivit omöjliga. Här försökte vi förespråka goda relationer, vilket kommer att fortsätta. Att ta ansvar är viktigt, men det kan vara smärtsamt att upptäcka det!

Det är naturligtvis viktigt att reagera på majoritetens passivitet att offentliggöra sina förslag. Mycket energi går åt att reagera på förseningen, som borde varit framlagda i mitten av juni istället för i september. Nu vann majoriteten tid, men istället blir det chefernas löner som nu diskuteras offentligt vid sidan av personal som får ta ut sig mer än de kanske orkar.

När jag läser förslagen i nedskärningarna så handlar det om att effektivisera och organisera. Att skapa en organisation som är smidig och har korta tider på akuten, vårdcoacher och andra smarta förslag som lagts fram av Alliansen i bland annat Uppsala och Stockholm. Samtidigt är det tveksamt att prioritera bland operationer, vilket kan leda till ökade operationer utanför länet och därmed omintetgöra nedskärningarna. Så det kan bli rejält krävande omdömen bland personalen i en redan stressig miljö att fatta rätt beslut, utan att äventyra patientsäkerheten där patienten ska få mer inflytande.

Jag har svårt att förstå hur den ekvationen ska gå ihop. Då måste ju läkaren fråga patienten om han eller hon kan vänta att bli opererad efter nyår eftersom då har landstinget sparat färdigt - om det ska ske på ett ärligt sätt.

Nu flyttar en del debatt ut ur huset i och med cheflönerna. Rofferi är aldrig vackert. Att bygga upp löner på fantasier om högerspöket höga förmåner som inte finns i verkligheten är naturligtvis dömt att misslyckas. Det är åtminstone inte populärt i besparingstider.

Annie enhälligt vald

2011-08-31T21:56:00.002+02:00

Kristdemokraterna och centern har mycket gemensamt. Trots att det knappt märks i medierna så är det hos dem jag känner mig närmast i samarbetet i landstinget Sörmland. I dag åt jag lunch med Mattias Claesson (C) och vi hann diskutera om det mesta mellan himmel och jord. Jag gratulerade centern för valet av dess nya partiledare. Det kändes som en stor dag i Alliansen på riksnivå.

Annie Lööf är fantastisk på alla sätt. Varm, innerlig. Fräsch, vältalig, ung och har en förmåga att beröra. Hennes hår är som elden. Under veckorna har hon hunnit förbereda sig. Stadgat sig genom giftermål och avslutat juridikstudierna. Nu får hon vänta fram till slutet av september och åka till Åre för att bli krönt av många hängivna centerpartister.

Grattis Annie! Du gjorde det! Grattis centern! Nu gäller det vänta skutan - vilket lär kräva en hel del tålamod, men också roligt engagemang.

Media: DN 1

När hatfesten är över

2011-08-30T23:43:00.002+02:00

Politik handlar om makt. Makten är inte alltid snäll. Ibland kan den upplevas som fyrkantig och elak. De finaste besluten som fattas är inte så genomtänkta att de inte har med sig någon defekt. Politik upprör, och det med anledning, eftersom det handlar om olika slags människosyner och tankar som stöts och blöts med varandra.

När jag började blogga på Sourze.se för många, många år sedan så hade de öppna kommentarsfält. Det fanns en klick människor som förstörde för andra, som gillade nätets anonymitet. Det ledde till att kommentarsfältet krävde ett login och därmed var hatfesten över. Liknande förändring har skett på DN.se.

Nu tror jag kommentarer är bra. Tyvärr har jag varken ork eller tid att svara på kommentarer här på min blogg just nu. Jag gör helt enkelt som Dick Erixon, som låter människor skicka mejl till honom. Kanske är det den utvägen som jag ger andra också.

Samtidigt är det svårt att låta bli. För om jag skriver bra, så vill andra läsa mer och mer. Det finns helt enkelt en publik som lyssnar oavsett om de får kommentera eller skriva något själva. Oavsett om jag länkar eller inte. Nöjet ligger i att läsa, och bli berörd och få något att reflektera över. Skönheten ligger i att ingen kan göra anspråk på det fria utrymme som nätet ger möjlighet till att uttrycka.

De som gör det blir snabbt omoderna. Min blogg riskerar naturligtvis i att bli omodern. Jag vet vad som förväntas av den som ska driva en blogg. Vad för krafter som sätts i rörelse. Vad för slags ansvar som vilar på ens axlar för varje ord som kommer till uttryck.

Nu finns det ett filter att spränga igenom som kristdemokrat. Filtret finns hos andra partier också. Varje situation är unik. Själv så tror jag på det civila samhällets förmåga att ta ansvar. Det tror jag ska gäller alla människor som sätter sig framför datorn och skriver några rader. Oavsett parti. Att gå över lik är aldrig vackert.

Kanske behövs det några lektioner i skolan om nätetikett? Åtminstone diskutera att beteenden behöver bli kontrollerade både i trafiken och på nätet. Att mänskliga beteenden kommer till uttryck även via ord som uttrycks här lika mycket som känslan uttrycks genom gaspedalen, hastiga ryck med ratten eller häftiga inbromsningar.

Om jag beter mig som jag alltid hade bråttom i trafiken så kommer jag nog bli en plåga för varje bil som jag har framför mig. Ibland tror jag att det kan vara ett sätt att slippa de som ligger bakom mig i trafiken och som stressar mig att köra fortare. Så jag beter mig värre än den som stressar mig. Är lösningen att stressa mer?

Nej, det tror jag inte. Det handlar om att jag kommer till insikt om att om jag stressar andra bilförare framför mig. Då minskar troligen risken för att jag råkar ut för liknande personer som mig själv i trafiken.

Lite så tror jag det är på nätet också. Beter jag mig stressande mot andra så kommer de stressa mig lika mycket. Det här är naturligtvis inte helt sant, men då handlar det mer om säkerhet. För jag kan aldrig ursäkta mig att världen är en ond plats för att rättfärdiga mitt eget beteende. Istället får jag förlåta mig själv och världen i samma andetag. För ingen av oss är helt perfekt.

Straffa bilister med hög skatt är inte rätt väg

2011-08-29T07:34:00.001+02:00

BILISM. Lagom till måndagstrafiken till jobbet undrade några forskningsintresserade via SvD igår:

När får vi se ett långsiktigt beslut för färre bilar på vägarna?

En fråga som jag tycker är viktigare är när den gråa bilmarknaden riktar in sig på nya och innovativa lösningar. Det är väl vad forskningen ska syssla med istället för att klaga över det uppenbara. Höjningen av bensinpriset är en klassisk metod som funnits i Sverige. Även god kontroll över fordonen som finns i den svenska bilparken.

Det går heller inte riktigt utgå från att alla åker kollektivt i Stockholm eller för den delen cyklar. Ibland är kollektivtrafiken en smitthärd för förkylningar i jämförelse med lite avgaser i trafiken. Ibland är vägarna på tok för hala för en cyklist. Det kanske passar en pigg pensionär eller ungdomar - som oftast inte har råd, men knappast de som saknar tid, men har gott om resurser.

Det finns en stad- och landsortsproblematiken dold i detta. I staden är bilen obekväm. På landet en oumbärlig vän att ta sig från en punkt till en annan. Så långsiktiga beslut för att straffa bilister är sällan rätt väg att gå.

Istället är jag för bredare lösningar:

- bättre innovativa lösningar för säkrare, driftsnåla och bekväma bilar
- smartare vägar som underlättar att det inte blir köbildning
- höga bensinpriser som får bilindustrin att ställa om sig och bli klimatsmart
- utgå från en stad- och landsortsproblematik i debatten om bilism, vad som är rätt i Stockholm kan vara helt fel där det är flera mil till närmsta affär
- ansvarsfullare bilkörning istället för onödig stress som oftast ligger bakom dödsfallen i trafiken

Region - istället för vad?

2011-08-26T13:46:00.001+02:00

SÖRMLAND. Regionsfrågan är något som engagerar politiker med säte i Sörmland. Traditionellt ett starkt fäste för socialdemokraterna. Här finns röda Eskilstuna och rödblå Nyköping. Regeringens lilla gömställe Harpsund. Här finns också Migrationsverket.

Om Sörmland varit mer orange eller blå skulle kanske Stockholm vara intresserad. Nu är sista ordet inte sagt gällande regionsförstorningen, vilket är något Mats Sjöstrand utreder för regeringens räkning.

Nu studeras olika alternativ för Sörmland. Uppsala och Västmanland, Örebro och Östergötland ligger nära till hands. Mycket tyder på ett val där den som vill minst får bestämma samt att de som bor i länet gärna sätter sig i centrum för andra län - inte helt olikt kyrkan under 1500-talet som trodde att jorden var universums centrum.

Förslaget om en stor Mälardalsregion kan väcka alltför stor oro, men en utan Stockholm kan fungera. Då med Örebro och Uppsala län och Sörmland.

Nu lär det flyta mycket vatten under broarna. Många viljor ska bli överens - men diskussionen är igång. I december 2012 kommer Mats Sjöstrand rita om kartan.

Location:Hedenlunda slott, Flen

När stängda dörrar spricker

2011-08-24T20:09:00.001+02:00

Det händer en del i Alliansen inför budgetberedningen. Kristdemokraterna kommer välja att satsa på att pensionärerna får det bättre framför sänkt restaurangmoms. Det här är naturligtvis något spännande. Det betyder inte att Alliansen blir sämre, utan att den stärks eftersom KD behöver ta plats med sina politiska förslag.

Tidigare har KD vikt sig platt i sjukförsäkringsfrågan, trots att den var på tok för fyrkantig och därmed elak i folkmun. Nu tror jag på att lagar är till för människor ska anpassa sig, men när det kommer till sjuka människor så har de inte alltid de resurser som krävs för att anpassa sig till vardagliga situationer i ett arbetsliv. Här behövs tydlighet.

Nu har moderaterna själva försökt genomföra ett femte jobbskatteavdrag, men de förhandlingarna är "stängda", men när KD gör något så "spricker Alliansen".

Uppdatering: Idag skriver flera kristdemokrater om detta på SvD.