Stor ekonomisk oro råder just nu när finansiella marknaden hamnat i vajning. Premiärminister George Papandreou har planer på att lämna eurozonen i en folkomröstning. Arbetarna i Grekland ska betala för ett bidragssystem i likhet med de skulder som växer på skulderna. I princip en omöjlig situation.
Alliansen med kristdemokraterna har tagit ansvar för Sverige. I fem år har vi varit med på att rusta upp Sverige. Istället för ett generöst bidragssystem har vi tagit ansvar för de problem som gör att människor vill arbeta istället för att lura systemet.
Istället för att lova allt till alla har kristdemokraterna valt att halvera kostnaderna till tandvården. Sedan 2008 har de som betalar mer än 3,000 kronor fått kostnaderna därefter halverade. En liten sak kan tyckas, men för den betalar flera tusen i sjukvård är det ett välkommet bidrag. En annan liten sak som fått hela sjukvården att vilja prestera mer är kömiljarden.
Idag får uppemot 80 procent vård inom tre månader. Visserligen finns det i de politiskt röda landstingen ett motstånd till rehabilitering och en större vilja att människor går sjukskrivna, men även de landstingen har fått ökad viljestyrka för minskade ohälsotal. Kostnadseffektivitet har blivit ledord i likhet med att kraven har ökat från allmänheten mot den politiska ledningen.
En del vård kostar – annan vård kostar inte. Självhjälpsrörelsen kostar sällan mycket och mycket hänger på egen villighet att tillfriskna från ett barndomstrauma. En del förmår att ta emot hjälpen från omgivningen medan andra behöver få hjälp att veta vad tillit är för något.
Barn som lider i hem med alkohol- och narkotikaberoende är något som sällan uppmärksammas. De saknar en garanti för att få hjälp, utan tvingas vänta till vuxen ålder för att få någon som förstår deras inre förtvivlan och behov av självkänsla för att växa som människa. I vuxen ålder har bitterheten blivit fullmogen.
Barnen får vänta mer än tre månader. Lärarna är de första som agerar. Får agera kompenserande förälder och det är först när klassrummet är oregerligt som läraren ger upp och larmar omgivningen. Ofta är det försent då. Barnets tillit till omgivningen är begravt under lager efter av lager av bristande kontaktförsökt med omgivningen.
Flickorna kanske blir sexuellt utnyttjade och/eller agerar gränslöst, eller blir duktiga och överdrivet ansvarskännande och inåtvända och försvarar de som står dem närmaste med sitt eget liv. Pojkarna vänder vreden utåt och frestas att gå över i kriminalitet och söker kickar efter kickar som går mot självdestruktivitetens rand.
Vad gör staten? För kommunerna är de här barnen en enorm belastning för budgeten. Landstingen skjuter bort problemet till socialtjänsten. Politikerna blundar och tycker att problemet inte hör hemma i den dagliga politiska världen.
Nu är SOU 2011:35 ett steg i rätt riktning, även om den är behäftad med sina brister. Sjukdomsbegreppet behöver bli mer utrett ur ett familjeperspektiv kan jag tycka. Kompetensen öka. Gerhard Larssons uppdrag är att förbättra individens tillgänglighet för rätt insats vid rätt tidpunkt. Tydliggöra kommunens och landstingets ansvar för centrala länkar i vård- och stödprocessen. Tydliggöra kommunens och landstingens ansvar för olika målgrupper. I begreppet ”Samsjuklighet” tycker jag medberoende borde bli accepterat eftersom det är direkt sprunget ur ett familjeperspektiv.
En medberoendesjukdom utmärker sig av alltför mycket kontrollerande av omgivningen i vuxen ålder. En medberoendesjukdom innebär att barnet tar på sig föräldrarnas ansvar när de är aktiva i sitt missbruk. Ungefär samma sak som Cesar Millan försöker poängtera för hundägaren att det är hans ansvar att vara ledaren och inte hundens. Människor fascineras över kunskaperna i överföring av bestämd och vänlig energi. I ett hem med medberoendesjukdom får barnet bära föräldrarnas förnekade känslor. De uttrycker sig i bestämda roller där offerrollen är utpräglad.
I en frisk familj blir individerna starka, medan i en sjuk familj blir individerna svaga. Från politiskt håll så tycker jag familjerna ska stärkas och inte utnyttjas. Kristdemokraterna kallar detta för politikens gränser. I Sovjetunionen utnyttjade den politiska ledningen barnen som angivare genom att köpa deras lojalitet genom medlemskap i en gemenskap. Den politiska ledningen utnyttjade människans rädsla för att vara utanför till den grad att barnen angav sina föräldrar.
Medberoendesjukdom har varit svårt att acceptera för samhället, eftersom det omfattar så många familjer. Det är lätt att lägga ett ekonomiskt perspektiv på detta, men en människa som insjuknat i medberoendets slutstadium är sällan intresserad av pengar. De är intresserade av hopp när de slutat tro och undrar varför kärleken rinner från deras själ som är som ett tomt hål. Det är därför jag tycker att det ska vara något som blir medvetandegjort på politisk nivå. Även om många som sitter bakom styrspakarna i samhället har själva problem med ett mindre beroende eller riskbeteende.
Ett barn som växer upp till en missbrukare behöver få hjälp att identifiera sina egna rädslor. Det ska inte behöva ta 36 år eller hela livet innan hjälpen kommer till undsättning. Själv fann jag hjälp bortom politiken och sjukvården – och det är där jag tror de största visionerna odlas för individen. Det är där tilliten får störst chans att växa.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar