Största väljarflykten någonsin

SvD visade igår flera saker. Analys av ett magplask, som Johan Westerholm uttrycker, är mild omskrivning som handlar om den största väljarflykten någonsin. Adressen som opinionsvindens väljare hamnade på är ”det enda arbetarpartiet”.  25,5 procent är det lägsta stödet socialdemokraterna noterat sedan Sifo bildades 1967. 

Faktum är att S minskar 9,5 procentenheter och M ökar 6,6. Alliansens mindre partier får KD och C ökar 0,6 procentenheter medan FP minskar 0,7.

Själv var jag också på samma möte och lyssnade på Erik Ullenhags analys om den väljargrupp som stannar i partiet i vått och torrt. Att S faller inom samma trendram är naturligtvis förödande för deras parti, men för M är det en stor glädje. 

Kristdemokraterna ökar med 0,6 procentenheter. Hamnar precis på 4-procentsspärren. Det går åt rätt håll. För sittande partiledare, Göran Hägglund, är numera opinionsvindarna viktiga. Tidigare har opinionsvindarna inte varit lika viktiga, eftersom KD inte varit en självklarhet i hetluften där väljarna flyr eller tillkommer.

I opinionskänslig vind finns det som Håkan Juholt säger både en kris och möjlighet när han försvarar den avvikande trenden.

Nu har Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund varit de partiledare som funnits längst i Alliansen. KD har ideologiskt sett en familjepolitik som bygger på värderingar istället för att det är ett föremål för manipulation. När KD var som störst i slutet av 1990-talet så var det också en tid då V gick framåt.

Skulle Lars Ohly och Göran Hägglund stå sida vid sida i liknande diagram som i SvD skulle det blir tydligt att familjen blivit en bortglömd fråga för svenska väljare. Möjligtvis inte i Jönköping eller Norrbottens län, men bland Stockholmare så är KD:s politik inte så relevant att den når över 10-procentspärren.

Jag tror på att det behövs ett nytt område att utveckla än den politik som ligger fast från 1990-talet som idag är partiets inriktning. Här tror jag på Gerhard Larssons utredning som hanterar den undervegetation som finns i de människor som fastnat i missbruk eller är uppvuxna i missbruksmiljöer. Jag tror mycket på den värdegrund som finns i Mia Törnbloms "självkänsla".

Mycket av detta är stora ämnen som lätt buret kan bli lätt vunnet hos väljare. Kan kristdemokraterna ge väljarna en bättre bild av sig själva och en bättre känsla inför sig själv, utan att tänka på att det bara är underhållning eller på film eller i reklamen, utan något i verklighetens möten så har vi nått långt. 

Då är "De som viskar" en bra utgångspunkt för att förstå och komma till insikt. Exempelvis finns det finns en djupt inrotad uppfattning att vi hellre  bygger 500 meter under jorden är 500 meter ovanför marken i Sverige som har många likheter med kommunismen eller bristen på bostäder. Ett citat från nyss angivna länk:

Kollektivlägenheterna var kommunistiska samhällen i mikroformat. Genom att tvinga folk att dela på bostadsyta trodde bolsjevikerna att de skulle kunna göra dem kommunistiska i sitt tänkande och uppförande. Privata bostäder och ägodelar skulle försvinna och familjelivet skulle ersättas av ett kommunistiskt broderskap och sätt att leva samman. Individens privata liv skulle bli föremål för kontroll från dem man hade i sin närhet.

Många valde därför att bo i grottor, jordhål eller liknande för att få ett privatliv värt namnet. Om barnen står det:

Att prata var farligt i det här samhället. Om man utanför hemmet återgav diskussioner som hade förts inom familjen riskerade man att bli arresterad och satt i fängelse. Barnen var den största anledningen till fara eftersom de var pratsamma av naturen men för unga för att förstå den politiska innebörden av vad de hade hört. På i synnerhet lekplatser florerade angivarna.

”Vi blev ombedda att vakta vår tunga och att inte prata med någon om vår familj”, erinrar sig dottern till en bolsjevikfunktionär på mellannivå i Saratov: ”Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan.”

Ett sätt att få människor att bli mer anpassade - eller passiviserade - var en ökad alkoholkonsumtion. I samtal med människor som besökte Rumänien under kommunismens tid så var näst intill hela befolkningen försupen. Alkoholmissbruket blev således ett vapen i kommunismens händer. Alkoholens effekt splittrade familjen och gjorde de vuxnas åsikter värdelösa och barnen illojala. 

Boktiteln "de som viskar" kunde lika gärna varit "de som super", men sätter istället fokus på det bristande samtalsklimatet i det kommunistiska förtrycksapparaten. Det var bestämt ovanifrån och de som talade illa var folkfiender. Frågan är när svenska folket ska fly från kommunismen? Inte bara skratta åt problemen, utan göra något åt det.

Media: Exp, AB, DN,