SÖNDAGSKRÖNIKA Historiskt ras för S i veckan, basunerar SvD ut sitt budskap. S minskar och M ökar. Samtidigt basunerar DN ut att Carl Bildt anklagas för bristande trovärdighet. Från mitt eget parti har Désirée Pethrus sagt att det är rimligt att det finns ett politiskt uttalande. Kristdemokraterna är ju som sagt duktiga på veta vilken nivå saker och ting hör samman och växelverkan där emellan.
Nu är de mekanismer som styr informationen och ryktena om själva maktspelet bakom kulisserna svårare att genomskåda. Uppenbart är som SvD skriver att drevet mot Juholt drivs inifrån S. Helt plötsligt blev det tydligt att det var en intern S-fråga som damp ner på bordet. Från KD-håll har det varit tyst i frågan om kritiken mot Håkan Juholt. Det tycker jag passar sig - bortsett från mitt inlägg då. Själv har jag beklagat och sagt att jag tycker att det är tråkigt. Jag har också förstått att Håkan Juholt mer eller mindre befinner sig i chock, vilket också var något som Mona Sahlin starkt varnade honom för när han tillträdde som partiledare.
Nu sade Lars Stjernkvist (S) i Norrköping i SVT i veckan att det handlade om girighet och är oförsvarligt (SVT). Även från mitt eget län, Göran Dahlström (S) i Katrineholm, sade att Håkan Juholt borde avgå (KK). Det senare blev mer eller mindre påtagligt i tisdagens landstingsstyrelse där socialdemokraternas landstingsgrupp samlades för att samtala frågan. Det kändes nästan overkligt att få vara så nära händelseutvecklingen - även om jag stod en bit på avstånd.
Vågorna gick minst sagt höga. Senaste jag mött på liknande starka reaktioner var när Olof Palme gick bort. Det tycker jag ger perspektiv på hur viktig frågan är för socialdemokraterna, vilka förväntningar och vilken stark tilltro de har till sin ledare. Nog om detta.
För kristdemokraterna var partiledarfrågan förra veckan ett återkommande samtalsämne i medierna. Nu flyttas fokus bort. Istället blir Håkan Juholts agerande en rejäl tankeställare. Partiledare växer inte på träd. Att vara partiledare är förenat med en hel del risker. Här väljer partiledning och parti själva vem som ska företräda dem i ur och skur med sina personliga brister.
Kraven från allmänheten blir också tydliga. Personlighetsbristerna finns där och frågan är hur individen själv hanterar dem. Mognad och förtroende verkar fortfarande hänga ihop.
Centerpartiet har valt en väg som jag tycker är positiv. Mycket handlar om att Maud Olofsson avgick självmant. Nu valde Göran Hägglund sitta kvar och ha en öppen maktkamp. Här tycker flera som håller på Göran Hägglund att debatten blir destruktiv.
Kanske är det avsaknaden av attraktiva företrädare inom kristdemokraterna?
Fortfarande har medierna inte gjort någon analys av de olika företrädarna som nu ställer de sig bakom varandra för att stärka idén om att kristdemokraterna behöver byta partiledare. De anser att Hägglund redan fått chansen att förändra partiet och liberalismen som svept över partiet är tillräcklig. Högervindarna ser sin chans att synas. De som står för ökad förankring inom partiet ser brister i Hägglunds ledarskap. Hägglund vill ta fighten.
Mediernas hat- och kärleksrelation till Hägglund blir tydlig. Maktkampen om partiledarposten blir tydlig. Olika politiska viljeriktningar blir tydliga.
Men, under en vecka har de politiska frågorna helt kastats om. Fokus har ändrats. Förtroendet likaså.
Själv är jag inte helt befriad från att befinna mig från hetluften på nationell nivå. Jag är fortfarande osäker på hur bloggandet kan påverka mitt arbete som ständigt är hett samtalsämne i Sörmland. Mitt kära landsting går 246 miljoner back, har bytt landstingsdirektör och bearbetar arvodesaffären bakom lyckta dörrar i polishuset. Det saknas inte samtalsämnen så att säga. Det är nog ingen hemlighet att jag står för ökad samverkan, vilket jag tror är det bästa sättet att driva ett landsting.
Nu tillbaka till Juholt. Själv tycker jag det är fruktansvärt hemskt det som inträffat. Det är nog det värsta drevet jag varit med om på länge - ur politisk synvinkel har en rejäl partiangelägenhet blivit synlig. Reglerna för riksdagens boendestöd borde varit tydligare och gett begränsat utrymme för tolkning. Ytterst handlar det om Håkan Juholts moral. Nu har han fått se hur nära väljarna vill vara på hans insida. Hur nära svenska folkets moral når en partiledare. Vill han sträcka ut sitt paraply till dem?
Bloggar: Kent Persson, Tokmoderaten, Böhlmark, Högberg, Westerholm, Krassman och Röda Berget
Ledare: Fredrik Pettersson, Peter Wolodarski, Olof Jonmyren
0 kommentarer:
Skicka en kommentar