Här är utgångspunkterna att staten skyddar svenska medborgare utomlands även om de är vänsterextrema journalister. Även om de ägnar stor tid och kraft till att smutskasta den hand som hjälper dem. Statens uppgift är att ha överseende.
På Newsmill ägnar Carl Bildt tid åt att försvara sig från irriterande påhopp. DN har slagit två flugor i en smäll genom att låta en del av smutskastningsdrevet mot socialdemokraternas partiledare spilla över på Alliansens utrikesminister.
Det socialdemokratiskt vänligt sinnade SVT diskuterade Håkan Juholts come back i vänligaste ordalag i morgonsoffan. Frågan är naturligtvis om Juholt också kommer möta allmänheten, eller om han gömmer sig i partilokaler runt om i landet där han har störst stöd?
Nu tillbaka till Bildt. Där tror jag det är svårt att jämföra Carl Bildts styrelsemedlemskap i Lundin Oil med reseräkningar och bostadsersättning till Håkan Juholt. Det är stor skillnad mellan att göra nytta och girighet. De behöver sättas in i en historisk kontext.
Många av de frågetecken sin blir resta idag går tillbaka till det oljeembargo som riktades mot apartheidregimen i Sydafrika i FN:s generalförsamling 20 november 1987. Då var det 130 länder som röstade för och 4 emot och 12 som avstod. De som röstade emot var USA, Storbritannien, Västtyskland och Frankrike. Var de länderna i och med detta rasister?
Då var Shell det svarta fåret i de kretsar där globala vänstervindar hade sitt starkaste fäste. Då fanns ett starkt kommunistiskt engagemang mot företag och enskilda initiativ som utmanade staten. Då fanns inga upplysande böcker om Stalins utrensningar av företagare som livnärde sig på marknaden. Att oljeembargot gick hand i hand med kommunistiska krafter var anledningen till varför de allierade valde att rösta emot.
Den kommunistiska propagandan var enkel, vilket den svenska vänsterrörelsen använde sig flitigt av. Det var girigheten som var drivkraften bakom privata intresset - som aldrig fick likställas med personligt engagemang. Intresset ljuger aldrig, var boktiteln till en beskrivning om maktkampen på Sveriges Radio. Därför skulle egendomar delas med varandra, något som författaren Oloph Hansson beskriver skedde diskret i den hierarki som växte fram på SR. Att det fanns något som heter företag som gör nytta i samhället existerade inte. Det var ett girigt intresse.
Därför pekades företagarna ut som egennyttiga och deporterades bort i Stalins Sovjetunionen. Kvar fanns bara ett alternativ - staten - i Sverige också landstingen och kommunerna. Engagemanget var gott inom den ramen och kallas i Sverige vackert för "kommunalt självstyre" som lade beslag på människors sinnen och de gemensamma resurserna. Intresset var företagarnas största morot och per automatik något fult.De kommunala upphandlingar var avgjorda i förhand. Korruptionen förnekades. Marken var stängd för företagarna. Skatterna var och är motsägelsefulla och krångliga. Exempelvis, varför måste ett litet företag betala skatt i förväg utifrån påhittade inkomster? Varför måste ett litet företag ta de största riskerna och betala för osäkerheten?
Att det sedan var Stalin som byggde upp en underrättelseapparat som senare kom att ta över efter kommunismen är i sig mer tragisk än underhållande. Girigheten blev kommunismens största fiende. I den kommunistiska strävan att utplåna girigheten fördubblades den istället. Människor fick lida och dö, trakasseras, deporteras och torteras, medan den kommunistiska ledningen lade beslag på folkets tillgångar. Några få tog allt. I förespeglandet av ett högre syfte som skulle göra nytta för alla naturligtvis, men som aldrig infriades.
Till skillnad mot Sovjetunionen som inte existerar på kartan så finns Shell kvar i Sydafrika. Hade det varit av ren och skär girighet hade de aldrig existerat. De gör nytta idag. Inte i morgon. Vad hände med rasistanklagelserna? Även de blev uddlösa med tiden. USA har som bekant en president i Barack Obama. Oljan blev aldrig anledningen till varför USA anföll Irak, som mycket senare ledde till att Nato hjälper Libyen. Något som vänsterjournalisterna siade om då. Idag är Sverige delaktig i bekämpandet av statlig terrorism. Idag är Sverige närmare demokratin än någonsin tidigare.
Det är uppenbart att vänsterextrema journalisterna gjorde fel och att de nu får stå för sina handlingar. Det är också uppenbart att den etiopiska rättvisan inte liknar den vi har för svenska medborgaren. Etiopien är ett land bortom demokratiska principer.
För en mer öppen, positiv och inbjudande näringslivspolitik så rekommenderar jag näringslivsminister Annie Lööfs blogg och näringslivsbloggen. Engagemanget ljuger aldrig.
Media: DN, DN, AB
0 kommentarer:
Skicka en kommentar