Proffstyckare och sociala ingenjörer förfasas. (---) Vi kan idag se vad långvarig vardagsstress leder till i form av psykisk ohälsa hos både barn och föräldrar. Det är något som ökat trendmässigt under flera år. Är det då så konstigt att alltfler tycker att det är ett pris som är för högt att betala?Nu känner jag idag flera som jobbar halvtid. Både mammor och pappor, eftersom de vill dela tiden med barnen. Egentligen är det inget konstigt. Livpusslet behöver falla på plats i sin egen tid ungefär lika smidigt som höstlöven faller till marken. Det är inte längre endast HUR tiden ska räcka till som är viktig. Det finns säsonger i livet likt höst, vinter, vår och sommar - även om den här hösten varit mer lik sommar. Medvetenheten om VAD som står på spel är större hos dagens föräldrar. För att pusselbiten sedan ska falla riktigt på plats är det viktigt att veta VAR den ska vara och i relation med VEM.
En retorisk motfråga som SR borde ställt till föräldrar kunde formuleras som: Är barnets naturliga plats på arbetet?
Erfarenheterna från 1990-talet då frekvensen av sönderstressade människor fullkomligt exploderade och som resulterade i att Försäkringskassan - statens trotjänare - havererade. I Sverige fick vi till och med en politik som utgick från detta i och med Alliansen ville ge människorna som gett upp hoppet med arbetslivet en andra chans. Ungefär som att kliva upp på hästen efter att ha fallit av den. Det var ingen lätt uppgift. Personal inom vård, skola och omsorg, IT-branschen och finanssektorn hade efter 5-15 års intensivt arbete kastat in handduken. Livet var över.
Förlusterna var stora. Samhällsekonomiskt en epidemi. Källan för återhämtning var uttömd. Personlighetsförändringen bestod i negativism, cynism och oengagemang i relation till andra kombinerat med en förlust av i princip allt det som får livet att fungera. Jag skulle vilja stanna ett tag kring förlusten och räkna upp några exempel. Vad som försvann var den naturliga förmågan 1) att reflektera sig själv med andra, som psykoanalytiskt kallas för en sund balans mellan förtätning och förskjutning, 2) att vara självständig genom egna bidrag och 3) en fungerande förmåga att förstå en djupare innebörd av vad som är arbete.
Tydligaste är det engagemang som fanns kring barnen. Föräldrar som var sönderstressade förlorade förmågan att ge barnen spegling, bygga upp deras självständighet och ge dem en djupare mening om arbetets innebörd. Att vara en workaholic, eller beroende av att missbruka aktiviteter och stärka en narcissistisk ådra hos sig själv, är lika listig, falsk och stark som alkoholismen och andra beroenden.
Arbetslinjen hänger djupt samman med relationslinjen, brukar kristdemokraterna hävda. Även om barnet inte har förmågan att betala föräldern med pengar för dess tjänster - så är arbetet föräldern gör likvärdigt med annat betalt arbete. Det betalda arbetet är speciellt. Faktum är att det arbete som föräldern gör hemma med barnet också är ett naturligt och självklart arbete som återspeglar sig och även behövs på arbetsplatsen.
På tal om lön. Senast häromdagen så visade några kollegor till mig bilder på sina barn. De var i varierande ålder, var välmående, hade någon form av sysselsättning eller studerade och stod med god fot till livet. Det är lön om något!
Kristdemokraterna ger stöd till familjer som vill att livspusslet ska falla på plats så att flera får ut så mycket av livet som möjligt. Försäkringskassan blir inte en avstjälpningsplats för människovrak, utan här är det rehabilitering och möjliggörande för ett bättre liv genom god och effektiv sjukvård och egna verktyg att hjälpa sig själv. Barnen måste inte lämnas bort i förtid till barnomsorgen för att socialiseras.
Så, lite retorik igen. En vuxen persons speciella plats är arbetet, men dess naturliga plats är hemmet. Det är där det stora hemläxan sker. Det är där barnen växer upp och det är där de får kontakt med de två viktigaste personerna som formar deras liv - mamma och pappa.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar