Vem vågar utmana Hägglund?

Samtidigt som centern gör en regeringsombildning med de poster de har till sitt förfogande så flyttas blicken snabbt ut mot Göran Hägglund, partiledare för kristdemokraterna och socialminister i Sverige. Ingen kan nog anklaga Göran Hägglund för att inte göra sitt yttersta.

Han omger sig med löparstarka doktorer som har svar på det mesta och jobbar i princip all vaken tid. Han har också valt ministrar från samma län, vilket kanske var aningen magstarkt. Här kan han tyckas måla in sig i ett hörn. Men, med en partiledare som hoppar och simmar mot strömmen utanför riksdagshusets Moder Svea-staty är det inte lika självklart att han hoppar av sin post som kristdemokraternas främsta företrädare och sin post som socialminister. Åtminstone inte utan en öppen strid.

Frågan är vem som vågar utmana Hägglund om partiledarposten? Och hur ska den striden se ut?

Dagens Samhälle uppmärksammar debatten

Tea-Party-rörelsen har vunnit terräng i KDU och därifrån kommer Ebba Busch. För sin ålder är hon ung med sina 24 år, men har varit engagerad sedan 16 år. Hon är vacker som en dag och har en engagerad familj som följer henne tätt med i stegen. Det kan behövas med tanke på att hon siktar högt och även om det inte är uttalat så skulle ju Ebba Busch vara Agneta – efter att Annie Lööf tagit posten som Frida – i den framtida ABBA-regering som ska forma Sverige.

Så har vi Bengt Germundsson som tidigt varit ute och visat på att de 45 procent han vunnit i Markaryd duger gott och väl för att ta sig ett kliv uppåt från de kommunala betesmarkerna. Han skulle nog med ett handfast grepp få bort all karies som angripit kristdemokraterna med både borr och bedövningsspruta. Han är två år äldre än Göran Hägglund, men långt ifrån lika sliten och trött, som Maud Olofsson medgav i morgonsoffan. Bengt är nog den enda som kan med en principfast integritet mäta sig med Hägglund och säga ”mer ”och ”bättre”.

Slutligen har vi Mats Odell som kommer från Vallentuna. Han har redan backat ifråga om att utmana Göran Hägglund tidigare, men om stödet förändrats i partiet och omständigheterna medger är han kanske med i vad som står på spel. Han kräver ingen större marknadsföring, utan de flesta journalister känner Mats Odell som ofta minglar runt bland dem.

Nu är det svårt, svårt, svårt för kristdemokraterna. Men det här kanske blir vändpunkten?

Till skillnad mot centern som varit med i hundra år och socialdemokraterna nästan lika länge och moderaterna som tidigare hette Högern så har mitt parti bara haft tre partiledare. Birger, Alf och Göran. Den öppenhet som präglar centern är långt ifrån självklar i kristdemokraterna som har en del strukturer som hänger kvar från frikyrkorörelsen. Här finns inte alltid en god ton och heller inte så mycket konstruktiv debatt. Nej, att utmana partiledaren kan vara som att äta flugsvamp. För även om Hägglund vill väl så har han tendensen att likna Lars-Erik Holm när det kommer till utmanarna.

Egentligen har det kanske inte så mycket att göra med Göran Hägglund, men just nu är det partiledarfrågan som blir katalysatorn för de tio årens senaste förluster – ett lidande som visserligen varit i Alliansens Mercedes, men som skapat dysterhet och desperation i partiet.

För att kristdemokraterna ska få nytt liv i partiet så behöver Göran Hägglunds hejarklack ansluta sig till opinionsmätningarna där alla partier står bredvid varandra. Nu tar han halmstrået i intervjun med Hübinette där senaste mätningar ger kristdemokraterna över fyra procent. Han skulle behöva två till tre procent till för att sitta säkrare.

Jag sticker heller inte under stolen med att jag gillar Göran Hägglund. I samma andetag medger jag också att det finns ett stort mått av beundran för Bengt Germundssons insats och en varm stolthet över Ebba Busch. När Mats Odell talar kan jag lyssna i timmar. Hans trummande på mikrofonen botar magknipet.

Sedan tycker jag att det inte är en dag för tidigt att ha en öppnare debatt med god ton. Ingen ska behöva ställas utanför för att de visar på ett engagemang som är värd guld. Kristdemokraterna behöver skapa mer trygghet i den egna gruppen i riksdagen, landstinget och kommunen. Ingen ska behöva höra att ”du är inte kristdemokrat” för att de tycker olika. Behöva utstå skvaller eller intern kritik. Bara en sådan ton för tankarna till kuppmakeri och uteslutningsmetoder som hör hemma i en svunnen tid.
Kristdemokraterna kan.

Media: DN, Folket, SvD, Exp
Bloggar: Caroline Szyber, Kent Persson, Thomas Böhlmark, Ulf Bjereld, Peter Andersson