SÖRMLAND. Det är rätt så skrämmande att bli medveten om hur majoriteten i landstinget Sörmland använder sin makt för att försöka tysta ner oppositionen. De lyckas naturligtvis inte helt, eftersom oppositionen krävt ett extra landstingsfullmäktige där besluten kommer att gås igenom retroaktivt. Igår publicerade de nedskärningarna som verkställs utan insyn av oppositionen. Beslut efter beslut ska verkställas, utan landstingsfullmäktige har godkänt detta. Vanligtvis pekas Magnus Leivik (M) ut som den onda och omöjliga, vilket tillhör den socialdemokratiska retoriken på den här nivån. Antingen har Magnus pratat för lite eller för mycket. Reagerat för mycket eller ingenting alls. Smått tröttsamt att skylla allt på honom, utan att själv se till sin egen del.
Nu snubblar majoriteten på kommunallagen. Då för att de varken offentliggjort nedskärningar eller tillåtit en offentlig debatt som får personalen på sjukhusen i MBL-förhandlingarna att tveka gå ut offentligt. Av rädsla. Så kvar finns bara ett litet passage av egenkonstruerat motstånd när majoriteten ska presentera sin politik inför oppositionen. Annat smått märkligt är att de inte lyckats ta del av kömiljardens miljoner till landstinget när personalkostnader rusat till skyarna. Det svider naturligtvis lite extra - och jag är naturligtvis själv bedrövad för personalen skull som drabbas av nedskärningarna. Att ha skadeglädje över majoritetens tillkortakommanden är ingen lyx jag unnar mig.
Själv trodde jag att det skulle vara mer av politisk vilja till samarbete när vi inriktade oss på att försöka arbeta inåt mot landstinget organisation efter den så kallade arvodesaffärerna där kristdemokraterna tog ansvar för sin del. Det resulterade i att flera i den så kallade arvodesaffären hade blivit omöjliga. Här försökte vi förespråka goda relationer, vilket kommer att fortsätta. Att ta ansvar är viktigt, men det kan vara smärtsamt att upptäcka det!
Det är naturligtvis viktigt att reagera på majoritetens passivitet att offentliggöra sina förslag. Mycket energi går åt att reagera på förseningen, som borde varit framlagda i mitten av juni istället för i september. Nu vann majoriteten tid, men istället blir det chefernas löner som nu diskuteras offentligt vid sidan av personal som får ta ut sig mer än de kanske orkar.
När jag läser förslagen i nedskärningarna så handlar det om att effektivisera och organisera. Att skapa en organisation som är smidig och har korta tider på akuten, vårdcoacher och andra smarta förslag som lagts fram av Alliansen i bland annat Uppsala och Stockholm. Samtidigt är det tveksamt att prioritera bland operationer, vilket kan leda till ökade operationer utanför länet och därmed omintetgöra nedskärningarna. Så det kan bli rejält krävande omdömen bland personalen i en redan stressig miljö att fatta rätt beslut, utan att äventyra patientsäkerheten där patienten ska få mer inflytande.
Jag har svårt att förstå hur den ekvationen ska gå ihop. Då måste ju läkaren fråga patienten om han eller hon kan vänta att bli opererad efter nyår eftersom då har landstinget sparat färdigt - om det ska ske på ett ärligt sätt.
Nu flyttar en del debatt ut ur huset i och med cheflönerna. Rofferi är aldrig vackert. Att bygga upp löner på fantasier om högerspöket höga förmåner som inte finns i verkligheten är naturligtvis dömt att misslyckas. Det är åtminstone inte populärt i besparingstider.
