En stor fördel i dagens globaliserade tillvaro är att den lokala versionen får en helt annan kaliber än när staterna hade makten att kontrollera informationen eller genom vetenskapliga institut tysta ner kritiker som motsatte sig den officiella versionen av ”vad som har hänt” och ge sken av en folklig som vetenskaplig demokrati.
Vad händer när lokalbefolkningen diskuterar historien? Det betyder visserligen att fundamentalistiska, etniska och nationalistiska strömningar kan få större utrymme att sprida sina myter, som möter den officiella versionen om ”vad som har hänt” på lokal nivå. Det vill jag påstå ökar utrymmet för samtal om demokrati, vilket på sikt motverkar antidemokratiska tendenser.
I ett sådant här sammanhang kan det vara nyttigt att fundera över ordens innebörd och relation till varandra, eftersom den ena efter den andra professorn gör ett uttalande om den officiella synen på vad Finland – och Sverige – gjorde under andra världskriget. Finlands utrikesminister (061207) verkar i sin recension av journalisten Henrik Arnstads bok ”Spelaren Christian Günther” förstått behovet av en diskussion. Ämnet, förutom den officiella synen på strikt vetenskaplighet och politik, handlade om skuldfrågan:
Vad för skuld hade Sverige som samarbetade med Nazityskland?
Själv diskuterar jag frågan:
Vad för skuld hade Finland som samarbetade med Nazityskland?
Detaljerna finns där och med samtal med mina föräldrar så är vetskapen om utrensningen av slaver, romer och judar i Östkarelen ett faktum. Beviset finns i mängder av traumatiserade finländare vars berättelser om lik ingen orkade höra. En av dem var tyvärr min farfar.
Och visst är det spännande att Finlands roll är uppe för diskussion i svenska medier och att krigstidens utrikesminister Christian Günthers taktiskstrategiska manövrar fortfarande påverkar 60 år efteråt.
Däremot är Bo Huldt, professor i säkerhetspolitik, redan klar över saken (061206):
Det hör till bilden att den avgörande personen, Mannerheim, avskydde Hitler-Tyskland. I förtroliga brev till sin syster Eva Sparre i Stockholm hade han redan på våren 1939 fördömt "nazisternas övermod och fräckhet" och varnat för Hitlers avsikt att "förvandla Europas folk till vita negrer i tredje rikets tjänst". Men när det i stället blev Stalin som försökte tvinga in Finland i det sovjetiska folkfängelset, måste Mannerheim ta stöd där det fanns att få, också hos "djävulen själv", för att citera Pertti Torstila, Finlands tidigare sändebud i Stockholm.Och visst, riksmarskalken Mannerheim, Finlands motsvarighet till utrikesminister Christian Günther har skonats från denna debatt. Men, det ska finnas utrymme att kritiskt diskutera hans livsgärning. Kanske var det han som var den riktiga spelaren och den svenske utrikesministern Christian Günther endast hans skugga?
Andra bloggar om: Finland, fortsättningskriget, Nazityskland
15 kommentarer:
Visst kan man diskutera "skuld" i både Finlands och Sveriges fall, men man bör även ställa frågan "vilka alternativ hade man".
Dessutom bör man kunna diskutera det ur två perspektiv: Utgående från vad vi vet i dag (enkelt) eller Utgående från vad man visste 1939 (svårare)
OK, Peter, efter denna din post ser jag fram emot att faktiskt läsa Arnstads bok. Där fanns tydligen enligt vad du skriver ett och annat som behöver fram i ljuset.
Mannerheim har inte skonats från denna debatt.
Hans roll har diskuterats, gjorde han rätt eller fel, var han medveten om vilken betydelse strategin skulle ha e.t.c?
Men vad är det man är ute efter egentligen? En diskussion på osmaklig populärvetenskaplig nivå där journalister och författare med dåliga kunskaper leder debatter in i antagandernas värld utan att förstå händelsemekanismernas fakta, där inget ifrågasättande är heligt, där etablerad kunskap skall ifrågasättas för sensationslystnadens skull?
Ska vi då ifrågasätta om förintelsen verkligen ägt rum? Det är ju etablerad fakta.
i kanske skall misstänkliggöra dem som säger att förintelsen skedde och kanske även den faktan kring förintelsen som är allmän kunskap på kuppen?
Har du gett min tidigare fråga till dig en tanke? Den om språkförbistring och förväxling av etnicitet på de personer från olika delar av Sovjetunionen?
Anders, ja, precis, så det blir konstruktivt och vidgar möjligheten till fördjupad förståelse.
Dag, jag tror inte att man ska underskatta den i alla fall. Och Tuomiojas recension av Günther pekar ju på - underförstått enligt min bedömning (och min mors spontana reaktion) - på storspelaren (realpolitiken) Mannerheim.
Tommy, ja, Mannerheim har diskuterats i de röda stugorna, som jag nämnde om, men inte utanför. Nu tror jag inte enbart på att journalistisk sensationslystnad är skadlig, utan på andra faktorer som är bra. Samtal om demokrati, att det lokala perspektivet blir viktigare i förhållande till det globala, d.v.s. vad som diskuteras här på Internet inte går att förbises hur som helst.
Det viktigaste är ju inte att hänga Arnstad, för att han vågar bryta isen, utan se vart hans studie leder fram till. Jag tror också vår generation behöver visa respekt för den stridande generationen, och inse precis som Anders G skrev: "vilka alternativ hade man". Det tycker jag stärker självaktningen för mina farföräldrars gärning.
Tuomioja lägger ju inte locket på, utan pekar på Sverige. Just skuldfrågan (den supertrista, men ändå nödvändiga) och "vilka alternativ hade man" (det smått roliga, fascinerande) står ju i förhållande till varandra.
Det rimliga ifråga om skuld, handlar ju ytterst om vad som har hänt under kriget. Då lägger man inte till, och drar inte ifrån. Det ska räcka. Det viktigaste är att mötas.
Det finns ju andra aspekter, som mängder av självmord, traumatiska minnen efteråt, apati som följd o.s.v. Här har ju både Sverige och Finland en omodern förståelse för att hantera krigsskadade människor. Att öka den forskningen är ju nödvändig, anser jag, o.s.v.
Jag vill inte hänga Arnstad, han har redan hängt sig själv.
Arnstad bröt inte isen, den var bruten. I Finland.
I den mån han bröt isen så var det för unga i Sverige som ännu inget visste... I det ger jag dig rätt.
Det vi vet idag ger oss ingen rätt att dömma dom som efter de kunskaper de hade då gjorde det dom ansåg vara rätt. Även i ljuset av det vi vet idag så gjorde de nog saker ganska rätt.
Jodå, CGEM är diskuterad och jag har hört diskussionen förr om att de vita segrarna skrev historien och förhärligade honom.
Inget nytt under solen.
Men jag deltar dock gärna i debatten...
"Det rimliga ifråga om skuld, handlar ju ytterst om vad som har hänt under kriget."
En sanning -- d v s ett moraliskt absolut -- som kan skuldbelägga alltså.
"Då lägger man inte till, och drar inte ifrån. Det ska räcka."
Just det, när det är absolut, som du formulerade meningen innan räcker det i alla lägen -- även om jag tycker att det var ett enkelt knep att föra en retorik på en formulering om ett absolut rätt, där du även själv redan har angett, eller antytt (men det räcker ju för din hemsnickrade retorik-konst eftersom vi vet att sanningen på ett absolut sant sätt ligger där) vad som är det absoluta sanna.
"Det viktigaste är att mötas."
Att möta är snarast en antites till den absolutism som tidigare meningar i detta stycke byggde på (om man med att mötas menar (i detta sammanhang, efter det om absolutismen, kan det ju dock tolkas som ett krav på meningsmotståndaren att gå den andra åsiktssidan till mötes och alltså ett krav på att den andre i åsikten ska ge med sig, och då handlar ju den fina satsen om allt annat än ett öppet neutralt möte). Men att lägga till att det viktigaste är att mötas kan ju vara passande, retoriskt, efter de meningar du skrev innan. Avväpnar ju för kritik mot vad du faktiskt skrev. Inte för att jag anser att något av denna retorik eller av det du skriver är på något sätt ödmjukt eller (demokratiskt) öppet, utan snarare stipulerar att Mannerheim hade skuld och att allt annat än att böja sig för den åsikten är att inte vara ödmjuk.
Jag håller helt med anders om att vi inte kan döma dåtidens motståndsrörelse utifrån något man då inte visste men vet i dag. Det är faktiskt enkelt. Jag anser även att din offensiva retorik för att lägga skuld som vi som resonerar om vad man då visste inte alls är att visa prov på förmåga att lyssna. Du hävdar att vissa sakförhållanden existerar "vad som har hänt" -- men som vi faktiskt först senare visste -- som du menar innebär att man "inte lägger till" och att "det får räcka". En väldigt demonstrativt sätt att slå dövörat till.
Som tommy antyder, är det just på det här sättet som bland annat förintelseförnekare går till väga, men kanske även andra bland annat journalister använder denna metod för att döma ut exemelvis högern för samarbete med nazisterna (där man f ö inte nämner otaliga kontakter på den ideologiska vänsterkanten med dess mer ideologiska betingade kontakter än näringslivets ekonomiska dito). Jag begriper bara inte vilket *ditt* intresse skulle kunna vara att döma ut finska motståndsrörelsen?
Finns kanske inget. Jag får nämligen ofta känslan av att du verkar gå vilse i dina egna tankar. Att du drar felaktiga slutsatser och sedan stenhårt driver en tes på det. Inte bara här alltså. Här verkar du hamna snett i en tro på en s a s informations-konspiration som hävdar (utan saklig grund) att *tankar* av naionalkänsla har format bilden av vad som hänt som skiljer sig från vad som verkligen hände. Så är det naturligtvis inte alls. Om det är så innebär det ju att du har någon annan information än den som står i historieböckerna, men det har du ju inte. Man vet att man samarbetade med nazisterna för att möta hotet från kommunismen och man vet att man inte visste så mycket om nazisterna när man gjorde det.
Jag hävdar alltså att du förnekar att man inte hade full kunskap om vilka nazisterna var på 30-talet när du vill anföra att några andra fakta gäller än detta nämnda, nämligen att Mannerheim och motståndsrörelsen hade antidemokratiska böjelser i och med deras Tysklands-saarbete. Detta hävdar knappast någon. Inte ens de socialister jag känner till som flydde från Finland och baltikum till Sverige under den tiden hävdar det. (Ett exempel är Marja Talgré.) Men det är naturligtvis en tänkbart propagandainstrument från kommunister mot motståndsrörelsen. Så försök att tänka klart och inte flumma ut i diverse konspirationer. Under de lugnaste korkekar...?
Magnus, tack för din tuffa kommentar.
Först ett öga på ditt motiv: Vad har du själv för släktband till kriget? Led dina (far)föräldrar? Blev de skadade? Eller var de för eller emot nazism? Såg de vad som hände eller blundade de? Vad anser du om det i så fall?
Svarar du på den frågan, så förstår du den praktiska innebörden av att "mötas". Det kanske inte är så kul att dra upp detaljerna, men i det sammanhanget "lägger man inte till, och drar inte ifrån." Jag räcker med andra ord att "se", d.v.s. perceptionen; vare sig det är en inre eller yttre bild.
Det är just den här formen av argumentation som jag tror gör diskussionen demokratisk. En sak ska du ha klart för dig, att den är högst verklig.
Retoriken finns naturligtvis där, men inte på den nivån som du läser in dem i dina tolkningskonflikter.
Läser man lite psykologi så förstår man att respekten för ens farföräldrar är viktig. Det formar bilden av ens potential och färdigheter, att se att ens farfar var aktiv, hade en egen realpolitik, trots att han var traumatiserad efter kriget.
Eller min morfar som jag aldrig träffade, men som dog av splitter som gick runt i hans lungor tio år efter kriget, som skapat en förvirrad emotionell tillvaro för min mor (vid tillfället 4 år), då hon såg honom spy blod i en hink och dö i min mormors armar.
Det är i det sammanhanget jag diskuterar Mannerheims skugga, om du vill förstå.
"Du hävdar att vissa sakförhållanden existerar "vad som har hänt" -- men som vi faktiskt först senare visste -- som du menar innebär att man "inte lägger till" och att "det får räcka". En väldigt demonstrativt sätt att slå dövörat till."
Visst, en del saker fick man veta senare, men nu kom en mängd återvändande soldater hem med skräckhistorier. Sådana här händelser påverkar ju de närmaste runtomkring familjerna.
Jag är ingen förnekare, eftersom jag drog upp det på Al-Hamatzav och driver frågan om en uppgörelse med det förflutna. Smårasimen i svenska stugor, nazisympatisörerna som drog nitlott o.s.v. Var finns de svenska storheterna i detta sammanhang? Tuomioja tycker jag lyfter Sverige i det avseendet.
"Man vet att man inte visste så mycket om nazisterna när man gjorde det." Det har debatterats mkt om det. Rimligtvis visste Mannerheim inte allt, men mkt. Här fäller många av hans egna uttalande honom själv.
"Inte ens de socialister jag känner till som flydde från Finland och baltikum till Sverige under den tiden hävdar det." Finns det inte en stänk av naivitet i det här uttalandet? Ett tips är att fråga vad de tycker om Mannerheim...
Men, framför allt, Magnus, vad är ditt motiv? Och din ödmjukhet?
För de allra, allra, flesta var Mannerheim en hjälte.
Yrsa Stenius är inte heller nådig i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,952495,00.html
" I Finland har man ända sedan början av 1970-talet diskuterat frågan om Finland drogs med i det krig som kallas fortsättningskriget utan egen förskyllan eller om Finland aktivt valde tid, plats samt sida."
Jo Mannerheim är väl en av de ytterst få Finska Folkhjältarna, samtidigt ät han inte helt okomplicerad. Han hyste en viss motvilja mot demokratiska institutioner, men han accepterade tillfullo att det var en demokrati som var hans uppdragsgivare. Dessutom var han definitivt inte Nazist. Han var däremot yrkesmilitär. Hans kyliga behandling av Hitler då denne (oanmäld) dök upp på hand 75-årsdag finns det många vittnen till.
Han förordade faktiskt landavträdelser till Sovjet på 30-talet, men Finlands Riksdag sade nej. Så går det i en demokrati. Kanske Finland klarat sig bättre i kriget om det varit den Nazistdiktatur som herrarna Lorentsson och Arnstad antyder.
Tja.
Det är få suveräna nationer som går med på att avträda land.
Det har dock hänt, men i en demokrati är det en process som tar år. Sovjets krav visavi Finland (och baltikum) hade en tidsfrist på 10h...
Ja, och att ställa krav med kort tidsfrist, då man vet att motparten behöver betänketid, är det klassiska knepet att få till stånd en konflikt. Det ger en skenorsak till påföljande åtgärder för att hantera en "icke tillmötesgående motpart".
Skicka en kommentar